Psaltaren 139
1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.
Zborovođi. Davidov. Jahve, proničeš me svega i poznaješ,
2 Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
ti znaš kada sjednem i kada ustanem, izdaleka ti već misli moje poznaješ.
3 Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
Hodam li ili ležim, sve ti vidiš, znani su ti svi moji putovi.
4 Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
Riječ mi još nije na jezik došla, a ti, Jahve, sve već znadeš.
5 Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
S leđa i s lica ti me obuhvaćaš, na mene si ruku svoju stavio.
6 Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
Znanje to odveć mi je čudesno, previsoko da bih ga dokučio.
7 Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
Kamo da idem od duha tvojega i kamo da od tvog lica pobjegnem?
8 Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)
Ako se na nebo popnem, ondje si, ako u Podzemlje legnem, i ondje si. (Sheol h7585)
9 Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,
Uzmem li krila zorina pa se naselim moru na kraj
10 Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
i ondje bi me ruka tvoja vodila, desnica bi me tvoja držala.
11 Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.
Reknem li: “Nek' me barem tmine zakriju i nek' me noć umjesto svjetla okruži!” -
12 Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.
ni tmina tebi neće biti tamna: noć sjaji kao dan i tama kao svjetlost.
13 Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.
Jer ti si moje stvorio bubrege, satkao me u krilu majčinu.
14 Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.
Hvala ti što sam stvoren tako čudesno, što su djela tvoja predivna. Dušu moju do dna si poznavao,
15 Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.
kosti moje ne bjehu ti sakrite dok nastajah u tajnosti, otkan u dubini zemlje.
16 Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.
Oči tvoje već tada gledahu djela moja, sve već bješe zapisano u knjizi tvojoj: dani su mi određeni dok još ne bješe ni jednoga.
17 Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!
Kako su mi, Bože, naumi tvoji nedokučivi, kako li je neprocjenjiv zbroj njihov.
18 Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.
Da ih brojim? Više ih je nego pijeska! Dođem li im do kraja, ti mi preostaješ!
19 Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.
De, istrijebi, Bože, zlotvora, krvoloci nek' odstupe od mene!
20 Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.
Jer podmuklo se bune protiv tebe, uzalud se dižu tvoji dušmani.
21 Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.
Jahve, zar da ne mrzim tvoje mrzitelje? Zar da mi se ne gade protivnici tvoji?
22 Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.
Mržnjom dubokom ja ih mrzim i držim ih svojim neprijateljima.
23 Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;
Pronikni me svega, Bože, srce mi upoznaj, iskušaj me i upoznaj misli moje:
24 Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.
pogledaj, ne idem li putem pogubnim i povedi me putem vječnim!
