Psaltaren 139

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.

Oh Jehova, ikaw nakasusi kanako, ug nahibalo kanako.

2 Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.

Ikaw nahibalo sa akong paglingkod ug sa akong pagtindog; Ikaw nakasabut sa akong hunahuna bisan sa halayo.

3 Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.

Ikaw nagasusi sa akong alagianan ug sa akong paghigda, Ug ikaw nahibalo sa tanan ko nga mga dalan.

4 Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.

Kay walay mausa ka pulong sa akong dila, Kondili, Oh Jehova, ania karon, ang tanan hibaloan nimo.

5 Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.

Sa likod ug sa atubangan gibantayan mo ako, Ug kanako gitapion mo ang imong kamot.

6 Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.

Alang kanako katingalahan kining kinaadmana; Kini hataas, dili ako makakab-ut niini.

7 Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?

Asa ba ako paingon gikan sa imong Espiritu? Kun asa ba ako mokalagiw gikan sa imong presencia?

8 Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)

Kong mosaka ako ngadto sa langit, didto atua ikaw: Kong sa Sheol pagabuhaton ko ang akong higdaanan, ania karon, didto atua ikaw. (Sheol h7585)

9 Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,

Kong itaud ko ang mga pako sa kaadlawon, Ug magapuyo sa labing mga kinatumyang dapit sa dagat;

10 Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.

Bisan pa didto magamando ang imong kamot kanako, Ug ang imong toong kamot magagunit kanako.

11 Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.

Kong moingon ako: Sa pagkamatuod, ang kangitngit motikyup kanako. Ug ang kahayag nga nagalibut kanako mahimong gabii;

12 Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.

Bisan ngani ang kangitngit dili makatago gikan kanimo, Kondili ang kagabhion mohayag ingon sa kasanag sa adlaw: Kanimo ang kangitngit ug ang kahayag managsama lamang.

13 Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.

Kay ikaw ang nag-umol sa akong mga sulod nga bahin: Sa tagoangkan sa akong inahan, imong gitabonan ako.

14 Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.

Mohatag ako ug mga pasalamat kanimo; tungod kay makalilisang ug kahibulongan uyamut ang pagbuhat kanako: Kahibulongan man ang imong mga buhat; Ug kini hibaloan kaayo sa akong kalag.

15 Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.

Ang akong lawas wala hisalipdi gikan kanimo, Sa diha nga sa tago gibuhat ako, Ug sa pagbuhat nga kahibulongan didto sa mga dapit nga labing ubos sa yuta.

16 Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.

Sa wala pa mahingpit ang lawas ko, nakita na sa imong mga mata; Ug diha sa imong basahon nahasulat na ang tanan, Bisan pa ngani ang mga adlaw nga natudlo alang kanako, Sa diha nga wala pay miabut kanila.

17 Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!

Pagkabililhon usab sa imong mga hunahuna alang kanako, Oh Dios! Pagkadaku sa hilabihan ang gidaghanon nila!

18 Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.

Kong isipon ko (sila) labing daghan pa (sila) kay sa gidaghanon sa balas: Sa akong paghimata, ako anaa gihapon kanimo.

19 Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.

Sa pagkamatuod gayud imong pagapatyon ang tawong dautan, Oh Dios: Busa pahalayo kamo kanako, kamong mga tawo nga giuhaw sa dugo.

20 Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.

Kay sa mga pasipala, nanagsulti (sila) batok kanimo, Ug ang imong mga kaaway nanaggamit sa imong ngalan sa walay kapuslanan.

21 Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.

Wala ba nako pagdumti (sila) Oh Jehova, (sila) nga nanagdumot kanimo? Ug wala ba ako masubo niadtong nanagpanukol batok kanimo?

22 Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.

Gidumtan ko (sila) uban sa hingpit nga pagdumot: (Sila) nahimong akong mga kaaway.

23 Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;

Susiha ako, Oh Dios, ug hibaloi ang akong kasingkasing: Sulayi ako, ug hibaloi ang akong mga hunahuna;

24 Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.

Ug tan-awa kong kanako aduna bay dalan sa pagkadautan, Ug mandoi ako sa dalan nga walay katapusan.