Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

Naʻa mau nofo ki lalo ʻi he veʻe vaitafe ʻo Papilone, ʻio, naʻa mau tangi ʻi heʻemau manatu ki Saione.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

Naʻa mau tautau ʻemau ngaahi haʻape, ʻi he ngaahi uilou ʻi he lotolotonga ʻo ia.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

He naʻe fekauʻi ai ʻekinautolu naʻa nau fakapōpulaʻi ʻakimautolu ke mau hiva; pea ko kinautolu naʻe fakaʻosiʻosi ʻakimautolu naʻa nau fekau ke mau fiefia, ʻonau pehē, “Hiva mai kiate kimautolu ʻi he ngaahi hiva ʻo Saione.”

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

‌ʻE fēfē ʻemau hiva ʻaki ʻae hiva ʻa Sihova ʻi he fonua ʻoe muli?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

Kapau te u fakangalongaloʻi koe, ʻE Selūsalema, tuku ke ngalo ʻi hoku nima toʻomataʻu hono faiva.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Kapau ʻe ʻikai te u manatu kiate koe, tuku ke pikitai ʻa hoku ʻelelo ki hoku ʻaoʻingutu; ʻo kapau ʻe ʻikai te u hiki māʻolunga hake ʻa Selūsalema ʻi hoku fungani fiefiaʻanga.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Manatu, ʻE Sihova, ki he fānau ʻa ʻItomi, ʻi he ʻaho ʻo Selūsalema; naʻa nau pehē, “Fakaʻauha ia! Fakaʻauha ia, ʻo aʻu ki hono tuʻunga!”

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

‌ʻE ʻofefine ʻo Papilone, ʻe fakaʻauha koe; ʻe monūʻia ia, ʻaia te ne totongi kiate koe, ʻo hangē ko hoʻo fai kiate kimautolu.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

‌ʻE monūʻia ia, ʻaia te ne toʻo ʻo laiki hoʻo fānau iiki ki he maka.