< Psaltaren 137 >
1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.
Ob rekah Babilonskih, ondi smo sedeli ter jokali, spominjajoč se Sijona.
2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.
Na vrbe v deželi obesili smo strune svoje,
3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.
Dasì so tam hoteli od nas veselih pesmi, ki so nas odpeljavali vjete, in ki so mučili nas govoreč: Pojte nam katero pesmi Sijonskih.
4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?
Kako bi bili peli pesem Gospodovo v tujcev deželi?
5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.
Če pozabim tebe, Jeruzalem, pozabi naj se desnica moja.
6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.
Jezik moj naj se mi prijemlje neba, ako se ne spominjam tebe, ako ne povzdigujem Jeruzalema nad glavo radosti svoje.
7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.
Spomni se, Gospod, zoper Edomejce dneva Jeruzalemskega; kateri so rekli: "Razvalite, razvalite; dokler bode kaj podzidja v njem!"
8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.
Rod Babilonski naj se pokončá; blagor mu, kdor ti bode povrnil hudodelstvo, katero si nam storil.
9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.
Blagor, kdor zgrabi in razdrobi otroke tvoje ob skalo!