Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

Ved Babylons elver, der satt vi og gråt når vi kom Sion i hu.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

På vidjene der hengte vi våre harper;

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

for der krevde våre fangevoktere sanger av oss, våre plagere at vi skulde være glade: Syng for oss av Sions sanger!

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

Hvorledes skulde vi synge Herrens sang på fremmed jord?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

Glemmer jeg dig, Jerusalem, da glemme mig min høire hånd!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Min tunge henge fast ved min gane om jeg ikke kommer dig i hu, om jeg ikke setter Jerusalem over min høieste glede!

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Kom Jerusalems dag i hu, Herre, så du straffer Edoms barn, dem som sa: Riv ned, riv ned, like til grunnen i den!

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Babels datter, du ødelagte! Lykksalig er den som gir dig gjengjeld for den gjerning du gjorde mot oss.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Lykksalig er den som griper og knuser dine spede barn imot klippen.