Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

Pie Bābeles upēm, tur mēs sēdējām un raudājām, kad pieminējām Ciānu.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

Savas kokles tur pakārām vītolos.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

Jo mūsu aizvedēji cietumā tur no mums prasīja dziesmas un mūsu spaidītāji līksmību: Dziediet mums dziesmu no Ciānas.

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

Kā mēs varētu dziedāt Tā Kunga dziesmu svešā zemē?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

Ja es tevi aizmirstu, Jeruzāleme, tad lai mana labā roka top aizmirsta.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Mana mēle lai pielīp pie mana zoda, ja es tevi nepieminu, ja es nepaceļu Jeruzālemi par savu vislielāko prieku.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Kungs, piemini Jeruzālemes dienu Edoma bērniem, kas sacīja: Nopostiet, nopostiet to līdz pat viņas pamatiem.

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Tu posta pilna Bābeles meita, svētīgs ir, kas tev atmaksā, kā tu mums esi darījusi;

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Svētīgs būs, kas tavus jaunos bērnus sagrābs un tos satrieks pie akmens.