Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

Ke kut muta sisken infacl Babylon, Kut tung we ke kut esamak Zion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

Kut srupusrak harp natusr Ulun sak willow su tu siskasr.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

Elos su sruokkuti elos sap kut in on; Elos sap kut in akpwaryalos, Ac fahk, “Yuk soko on ke acn Zion kut in lohng.”

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

Kut ac on fuka soko on nu sin LEUM GOD In sie facl sac?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

Lela tuh nga in tia sifil ku in srital ke harp Nga fin mulkinkomla, Jerusalem!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Lela nga in tia sifil ku in on Nga fin tia esam kom, Nga fin tia nunku mu kom pa mwe insewowo yohk emeet luk uh!

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

O LEUM GOD, esam ma mwet Edom elos tuh oru Ke len se sruhu acn Jerusalem. Esam lah elos tuh fahk, “Sukella! Sukella nwe ke musalsalu fin fohk uh!”

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Babylon, kom ac fah kunausyukla. Insewowo elos su fah folokin nu sum Ma kom tuh oru nu sesr —

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Su ac fah eisla tulik fusr nutuwos Ac sakunulos fin eot uh.