Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

Babilonima me'nea tintamimofo ankenarega mani'neta, Jerusalemi kumakura tagesa nentahita zavira te'none.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

Zavenama neheta zagame'ma nehuna hapuramina, wilo zafaramimpi runtani'none.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

Na'ankure kinama hurante'naza vahe'mo'za tagrikura, zagame nehinketa antahisune hu'za kazikazi hu'naze. Tatama tami'za tazeri havizama nehaza vahe'mo'za hu'za Saioni agonamofo agirevare zagamera nehinketa musena hamneno hu'za tutu hu'naze.

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

Ana hianagi ru vahe mopafima emani'nonana inankna huta Ra Anumzamofo zagamera hugahune?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

Nagrama Jerusalemi kuma'mokagu'ma nagane'ma kanisugeno'a, naza tamaga'amo'ma eri'zama e'neria eri'zana mago'enena e'origahie.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Nagrama Jerusalemi kuma'mokagu'ma nagane'ma nekani'na, Jerusalemi kuma'mokagu'ma ugota musezani'a mani'nane hu'nama osanugeno'a, nagefunamo'a marerino navagu'nafare ome rukamaresie.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Babiloni vahe'mo'zama Jerusalemi kuma'ma ha'ma eme hunte'za eri'za zupama, Idomu vahe'mo'za hu'za, Jerusalemi kumara maka tapage tapagu hutrenkeno havizantfa hinoma hu'za kezama ati'naza zankura, Ra Anumzamoka kaganera okanio.

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Babiloni kuma'moka havizantfa hugahananki kagesa antahio. Tagrite'ma hurante'nana avu'ava zante'ma, nonama hugantesia vahe'mo'a muse hugahie.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Ana'ma hania vahe'mo'a Babiloni kuma'moka ne'onse mofavre nagaka'a zamazeriteno, haveraminte ruhapakopatino zmahegahie.