Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

われらバビロンの河のほとりにすわり シオンをおもひいでて涙をながしぬ

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

われらそのあたりの柳にわが琴をかけたり

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

そはわれらを虜にせしものわれらに歌をもとめたり 我儕をくるしむる者われらにおのれを歓ばせんとて シオンのうた一つうたへといへり

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

われら外邦にありていかでヱホバの歌をうたはんや

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

エルサレムよもし我なんぢをわすれなばわが右の手にその巧をわすれしめたまへ

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

もしわれ汝を思ひいでず もしわれヱルサレムをわがすべての歓喜の極となさずばわが舌をわが腭につかしめたまヘ

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

ヱホバよねがはくはヱルサレムの日にエドムの子輩がこれを掃除けその基までもはらひのぞけといへるを聖意にとめたまへ

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

ほろぼさるべきバビロンの女よ なんぢがわれらに作しごとく汝にむくゆる人はさいはひなるべし

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

なんぢの嬰児をとりて岩のうへになげうつものは福ひなるべし