Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

Sur les rives des fleuves de Babylone, là nous nous assîmes, et nous pleurâmes au souvenir de Sion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

Aux saules qui les bordent, nous suspendîmes nos harpes;

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

car là nos maîtres nous demandaient des hymnes, nos oppresseurs des chants de joie. "Chantez-nous disaient-ils, un des cantiques de Sion!"

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

Comment chanterions-nous l’hymne de l’Eternel en terre étrangère?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

Si je t’oublie jamais, Jérusalem, que ma droite me refuse son service!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Que ma langue s’attache à mon palais, si je ne me souviens toujours de toi, si je ne place Jérusalem au sommet de toutes mes joies!

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Souviens-toi, Seigneur, pour la perte des fils d’Edom, du jour fatal de Jérusalem, où ils disaient: "Démolissez-la, démolissez-la, jusqu’en ses fondements!"

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Fille de Babel, vouée à la ruine, heureux qui te rendra le mal que tu nous as fait!

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Heureux qui saisira tes petits et les brisera contre le rocher!