Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

Au bord des fleuves de Babylone nous étions assis et nous pleurions, en nous souvenant de Sion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

Aux saules de ses vallées nous avions suspendu nos harpes.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

Car là, ceux qui nous tenaient captifs nous demandaient des hymnes et des cantiques, nos oppresseurs, des chants joyeux: « Chantez-nous un cantique de Sion! »

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

Comment chanterions-nous le cantique de Yahweh, sur la terre de l’étranger?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

Si jamais je t’oublie, Jérusalem, que ma droite oublie de se mouvoir!…

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Que ma langue s’attache à mon palais, si je cesse de penser à toi, si je ne mets pas Jérusalem au premier rang de mes joies!

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Souviens-toi, Yahweh, des enfants d’Edom, quand au jour de Jérusalem, ils disaient: « Détruisez, détruisez-la, jusqu’en ses fondements! »

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Fille de Babylone, vouée à la ruine, heureux celui qui te rendra le mal que tu nous as fait!

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Heureux celui qui saisira et brisera tes petits enfants contre la pierre!