Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

By the waters of Babylon there we sat, and we wept at the thought of Zion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

There on the poplars we hung our harps.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

For there our captors called for a song: our tormentors, rejoicing, saying: “Sing us one of the songs of Zion.”

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

How can we sing the Lord’s song in the foreigner’s land?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

If I forget you, Jerusalem, may my right hand wither.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

May my tongue stick to the roof of my mouth, if I am unmindful of you, or don’t set Jerusalem above my chief joy.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Remember the Edomites, Lord, the day of Jerusalem’s fall, when they said, “Lay her bare, lay her bare, right down to her very foundation.”

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Babylon, despoiler, happy are those who pay you back for all you have done to us.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Happy are they who seize and dash your children against the rocks.