Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, when we remembered Zion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

We hanged our harps upon the willows in the midst thereof.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

For there they that carried us away captive required of us a song; and they that wasted us required of us mirth, saying, Sing us one of the songs of Zion.

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

How shall we sing YHWH 's song in a strange land?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand forget her cunning.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

If I do not remember thee, let my tongue cleave to the roof of my mouth; if I prefer not Jerusalem above my chief joy.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Remember, O YHWH, the children of Edom in the day of Jerusalem; who said, Rase it, rase it, even to the foundation thereof.

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

O daughter of Babylon, who art to be destroyed; joyful shall he be, that rewardeth thee as thou hast served us.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Joyful shall he be, that taketh and dasheth thy little ones against the stones.