Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.