Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

By the rivers of Babylon we sat and wept when we remembered Zion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

There on the willows we hung our harps,

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

for there our captors requested a song; our tormentors demanded songs of joy: “Sing us a song of Zion.”

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

How can we sing a song of the LORD in a foreign land?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

If I forget you, O Jerusalem, may my right hand cease to function.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

May my tongue cling to the roof of my mouth if I do not remember you, if I do not exalt Jerusalem as my greatest joy!

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Remember, O LORD, the sons of Edom on the day Jerusalem fell: “Destroy it,” they said, “tear it down to its foundations!”

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

O Daughter of Babylon, doomed to destruction, blessed is he who repays you as you have done to us.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Blessed is he who seizes your infants and dashes them against the rocks.