Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

Ved Babels Floder, der sad vi og græd, når Zion randt os i hu.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

Vi hængte vore Harper i Landets Pile.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

Thi de, der havde bortført os, bad os synge, vore Bødler bad os være glade: "Syng os af Zions Sange!"

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

Hvor kan vi synge HERRENs Sange på fremmed Grund?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

Jerusalem, glemmer jeg dig, da visne min højre!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Min Tunge hænge ved Ganen, om ikke jeg ihukommer dig, om ikke jeg sætter Jerusalem over min højeste Glæde!

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

HERRE, ihukom Edoms Sønner for Jerusalems Dag, at de råbte: "Nedbryd, nedbryd lige til Grunden!"

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Du Babels Datter, du Ødelægger! Salig den, der gengælder dig, hvad du gjorde imod os!

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Salig den, der griber dine spæde og knuser dem mod Klippen!