Psaltaren 132

1 En visa i högre choren. Tänk, Herre, uppå David, och uppå allt hans lidande;

En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

2 Hvilken Herranom svor, och lofvade dem mägtiga i Jacob:

han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

3 Jag vill icke gå i mins hus hyddo, eller lägga mig på mine sängs lägre;

»Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

4 Jag vill icke låta mina ögon sofva, eller mina ögnalock sömnoga vara;

jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

5 Tilldess jag må finna ett rum för Herranom, till en boning dem mägtiga i Jacob.

förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

6 Si, vi höre derom i Ephrata; vi hafve funnit det på skogsmarkene.

Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

7 Vi vilje gå in uti hans boningar, och tillbedja inför hans fotapall.

Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

8 Herre, statt upp till dina ro, du och din magts ark.

Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

9 Låt dina Prester kläda sig med rättfärdighet, och dina heliga glädja sig.

Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

10 Tag icke bort dins smordas regemente, for din tjenare Davids skull.

För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

11 Herren hafver svorit David en sannan ed, der skall han intet ifrå träda: Jag skall sätta dig dins lifs frukt uppå din stol.

HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

12 Om dina barn hålla mitt förbund, och min vittnesbörd, som jag dem lärandes varder, så skola ock deras barn sitta på dinom stol evinnerliga.

Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

13 Ty Herren hafver utvalt Zion, och hafver lust till att bo der.

Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

14 Detta är min hvila evinnerliga, här vill jag bo; ty här behagar mig väl.

Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

15 Jag vill välsigna dess spis, och gifva dess fattigom bröd nog.

Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

16 Dess Prester vill jag bekläda med salighet, och dess helige skola glädja sig.

Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

17 Dersammastäds skall uppgå Davids horn; jag hafver tillredt minom smorda ena lykto.

Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.

18 Hans fiendar vill jag bekläda med skam; men öfver honom skall hans krona blomstras.

Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.» Se Horn i Ordförkl.