Psaltaren 131

1 En visa Davids i högre choren. Herre, mitt hjerta. är icke högfärdigt, och mina ögon äro icke stolta; och jag vandrar icke i stor ting, de mig för höge äro.

«Yuⱪiriƣa qiⱪix nahxisi»; Dawut yazƣan küy: — I Pǝrwǝrdigar, kɵnglüm tǝkǝbbur ǝmǝs, Nǝzirimmu üstün ǝmǝs; Mǝn qong ixlar bilǝnmu, Yaki qamim yǝtmǝydiƣan karamǝt ixlar bilǝnmu mǝxƣul bolmaymǝn;

2 När jag icke satte och stillte mina själ, så vardt min själ afvand, såsom en ifrå sine moder afvand varder.

Bǝrⱨǝⱪ, anisining ⱪuqiⱪida yatⱪan ǝmqǝktin ayrilƣan balidǝk, Ɵz jenimni besiwelip tinqlandurdum; Kɵnglüm iqimdǝ ǝmqǝktin ayrilƣan balidǝktur.

3 Israel hoppes uppå Herran, ifrå nu och i evighet.

Israil Pǝrwǝrdigarƣa ümid baƣlisun; Ⱨazirdin baxlap, ǝbǝdil’ǝbǝdgiqǝ!