Psaltaren 130

1 En visa i högre choren. Utu djupen ropar jag till dig, Herre.

En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.

2 Herre, hör mina röst; låt din öron akta uppå mins böns röst.

Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.

3 Om du, Herre, vill tillräkna synderna, Herre, ho kan blifva beståndandes?

Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?

4 Ty när dig är förlåtelse, att man skall frukta dig.

Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.

5 Jag vänter efter Herran; min själ vänter, och jag hoppas uppå hans ord.

Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord.

6 Min själ vänter efter Herran, ifrå den ena morgonväkten till den andra.

Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.

7 Israel hoppes uppå Herran; ty när Herranom är nåd, och mycken förlossning när honom.

Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom.

8 Och han skall förlossa Israel ifrån alla hans synder.

Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.