Psaltaren 129

1 En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

Ko e Hiva ʻae ʻalu hake. ‌ʻOku totonu ke lea ni ʻa ʻIsileli, Kuo liunga lahi ʻenau fakamamahiʻi au talu ʻeku kei talavou:

2 De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

“Kuo liunga lahi ʻenau fakamamahiʻi au talu ʻeku talavou: ka naʻe ʻikai tenau mālohi kiate au.

3 De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

Naʻe keli ʻae kau tangata keli ʻi hoku tuʻa: naʻa nau ngaohi ke lōloa ʻenau ngaahi keli.

4 Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

‌ʻOku angatonu ʻa Sihova: kuo tuʻusi ʻe ia ʻae ngaahi afo ʻae kakai angahala.”

5 Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

Tuku ke puputuʻu pea foki kimui ʻakinautolu kotoa pē ʻoku fehiʻa ki Saione.

6 Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

Tuku kenau tatau mo e mohuku ʻi he tatā ʻoe fale, ʻaia ʻoku mae ʻi he teʻeki ai ke lahi ia:

7 Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

‌ʻAia ʻoku ʻikai fakapito ʻaki ʻe he tangata tuʻusi ʻa hono nima; pe ko e fatafata ʻo ia ʻoku ne nonoʻo ʻae ngaahi ʻū mohuku.

8 Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

Pea ʻoku ʻikai lea ʻakinautolu ʻoku ʻalu ʻi ai, ʻo pehē, “Ke ʻiate kimoutolu ʻae monūʻia meia Sihova: ʻoku mau tāpuaki ʻakimoutolu ʻi he huafa ʻo Sihova.”