Psaltaren 129

1 En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

Pogosto so me prizadeli od moje mladosti, naj sedaj reče Izrael,

2 De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

pogosto so me prizadeli od moje mladosti, vendar niso prevladali zoper mene.

3 De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

Orači so orali na mojem hrbtu; svoje brazde so naredili dolge.

4 Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

Gospod je pravičen; razsekal je vrvi zlobnih.

5 Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

Naj bodo zbegani in obrnjeni nazaj vsi, ki sovražijo Sion.

6 Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

Naj bodo kakor trava na hišnih strehah, ki ovene preden zraste,

7 Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

s čimer kosec ne napolni svoje roke niti kdor veže snope svojega naročja.

8 Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

[Naj] niti tisti, ki gredo mimo, ne rečejo: »Nad vami naj bo Gospodov blagoslov. Blagoslavljamo vas v Gospodovem imenu.«