Psaltaren 129

1 En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

Rwiyo rworwendo. Vakandidzvinyirira zvikuru kubva pauduku hwangu, Israeri ngaati,

2 De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

“Vakandidzvinyirira zvikuru kubva pauduku hwangu, asi havana kundikunda.

3 De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

Varimi vakarima musana wangu vakaita miforo yavo mirefu.”

4 Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

Asi Jehovha akarurama, akandisunungura pamabote avakaipa.

5 Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

Vose vanovenga Zioni ngavadzorerwe shure nenyadzi.

6 Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

Ngavaite souswa pamusoro pedenga remba, hunooma husati hwakura;

7 Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

mukohwi haangazadzi maoko ake nahwo, uye anounganidza haangazadzi maoko ake.

8 Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

Vanopfuura nepo ngavarege kuti, “Maropafadzo aJehovha ngaave pamusoro pako; tinokuropafadza muzita raJehovha.”