Psaltaren 129

1 En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

IJRAEL en inda: Re katoutou ia melel jan ni ai tikitik lel met pak toto.

2 De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

Pan pak toto re katoutou ia melel jan ni ai tikitik lel met; ari jo, re jota kak kaloe ia di.

3 De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

Men japajap weirada pon tinjau ai, wiadar warawar reirei.

4 Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

A Ieowa me pun, a kotin lepuk pajaner jal en me doo jan Kot akan.

5 Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

Karoj me kin tataki Jion, en jarodi o tanwei!

6 Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

Ren rajon ra pon oj en im o, me kin mon pena mon a pan ujujda!

7 Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

Me jota kin kadirela kumut en pa en jaundolun, de pa en me kin pir pena kap akan.

8 Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

Pwe me kin daulul waja o, ren der inda: Kot en kotin kupura maui komail! Kit kapai komail da ni mar en Ieowa!