Psaltaren 129

1 En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

Ein song til høgtidsferderne. Mykje hev dei trengt meg alt ifrå min ungdom - so segje Israel -

2 De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

mykje hev dei trengt meg alt ifrå min ungdom; men dei hev ikkje fenge bugt med meg.

3 De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

På min rygg hev pløgjarar pløgt, dei hev gjort sine forer lange.

4 Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

Herren er rettferdig, han hev hogge av reipi til dei ugudlege.

5 Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

Dei skal skjemmast og vika attende alle som hatar Sion.

6 Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

Dei skal verta som gras på taki, som visnar fyrr det fær veksa;

7 Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

slåttaren fær ikkje handi full, og bundelbindaren ikkje eit fang.

8 Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

Og dei som gjeng framum, segjer ikkje: «Herrens velsigning vere yver dykk, me velsignar dykk i Herrens namn!»