Psaltaren 129

1 En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

Canto dei pellegrinaggi. Molte volte m’hanno oppresso dalla mia giovinezza! Lo dica pure Israele:

2 De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

Molte volte m’hanno oppresso dalla mia giovinezza; eppure, non hanno potuto vincermi.

3 De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

Degli aratori hanno arato sul mio dorso, v’hanno tracciato i loro lunghi solchi.

4 Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

L’Eterno è giusto; egli ha tagliato le funi degli empi.

5 Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

Siano confusi e voltin le spalle tutti quelli che odiano Sion!

6 Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

Siano come l’erba dei tetti, che secca prima di crescere!

7 Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

Non se n’empie la mano il mietitore, né le braccia chi lega i covoni;

8 Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

e i passanti non dicono: La benedizione dell’Eterno sia sopra voi; noi vi benediciamo nel nome dell’Eterno!