Psaltaren 129

1 En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

Abụ nrigo. Site na mgbe m bụ nwantakịrị, ha kpagburu m ọtụtụ oge, ka Izrel kwuo.

2 De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

“Site na mgbe m bụ nwantakịrị, ha kpagburu m ọtụtụ oge, ma ha enweghị ike merie m.

3 De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

Ndị ikom na-akọ ubi akọgharịala azụ m dịka ala ubi, mee ebe ha kọrọ akọ ka ọ dị ogologo.

4 Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

Ma Onyenwe anyị bụ onye ezi omume; ọ tọpụla m site nʼagbụ niile nke ndị ajọ omume.”

5 Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

Ka ndị niile kpọrọ Zayọn asị bụrụ ndị ga-alaghachi azụ nʼihere.

6 Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

Ka ha niile dịrị ka ahịhịa na-epu nʼelu ụlọ nke na-akpọnwụ tupu o pupụta;

7 Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

nke onye na-ewe ihe ubi na-adịghị eji ha kpojuo aka ya abụọ, maọbụ onye mkpokọta e nwee ike kpojuo aka ya.

8 Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

Ka ndị si nʼụzọ na-agafe hapụ ị sị ha, “Ngọzị Onyenwe anyị dịrị unu. Anyị na-agọzi unu nʼaha Onyenwe anyị.”