Psaltaren 129

1 En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

Píseň stupňů. Veliceť jsou mne ssužovali hned od mladosti mé, rciž nyní Izraeli,

2 De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

Veliceť jsou mne ssužovali hned od mladosti mé, a však mne nepřemohli.

3 De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

Po hřbetě mém orali oráči, a dlouhé proháněli brázdy své.

4 Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

Ale Hospodin jsa spravedlivý, zpřetínal prostranky bezbožných.

5 Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

Zahanbeni a zpět obráceni budou všickni, kteříž nenávidí Siona.

6 Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

Budou jako tráva na střechách, kteráž prvé než odrostá, usychá.

7 Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

Z níž nemůže hrsti své naplniti žnec, ani náručí svého ten, kterýž váže snopy.

8 Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

Aniž řeknou tudy jdoucí: Požehnání Hospodinovo budiž s vámi, aneb: Dobrořečíme vám ve jménu Hospodinovu.