Psaltaren 120

1 En visa i högre choren. Jag ropar till Herran i mine nöd, och han bönhörer mig.

«Yuⱪiriƣa qiⱪix nahxisi» Beximƣa kün qüxkǝndǝ mǝn Pǝrwǝrdigarƣa nida ⱪildim; U manga jawab bǝrdi.

2 Herre, fräls mina själ ifrå lögnaktiga munnar, och ifrå falska tungo.

I Pǝrwǝrdigar, jenimni yalƣan sɵzlǝydiƣan lǝwlǝrdin, Aldamqi tildin ⱪutuldurƣaysǝn.

3 Hvad kan den falska tungan göra dig? Och hvad kan hon uträtta?

Sanga nemǝ berilidu, Sanga nemǝ ⱪoxuluxi kerǝk, Əy aldamqi til?

4 Hon är såsom ens väldigs skarpe pilar, såsom eld i enebärsträ.

— Palwan atⱪan ɵtkür oⱪlar, Arqa qoƣliri sanga tǝgsun!

5 Ve mig, att jag en främling är ibland Mesech; jag måste bo ibland Kedars hyddor.

Mǝxǝk diyarida musapir bolup yaxiƣinimƣa, Kedar qedirliri arisida turƣinimƣa ⱨalimƣa way!

6 Det varder mine själ långt att bo när dem, som friden hata.

Mǝn tinqliⱪⱪa ɵqlǝr arisida uzundin buyan turuwatimǝn;

7 Jag håller frid; men när jag talar, så taga de till att örliga.

Mǝn tinqliⱪpǝrwǝrmǝn; Biraⱪ gǝp ⱪilsam, ular uruximizla, dǝydu.