Psaltaren 120

1 En visa i högre choren. Jag ropar till Herran i mine nöd, och han bönhörer mig.

Ɔsoroforɔ dwom. Mesu frɛ Awurade wɔ mʼahohiahia mu, na ɔgye me so.

2 Herre, fräls mina själ ifrå lögnaktiga munnar, och ifrå falska tungo.

Ao Awurade, gye me firi atorɔ ano ne nnaadaa tɛkrɛma nsam.

3 Hvad kan den falska tungan göra dig? Och hvad kan hon uträtta?

Ɛdeɛn na ɔbɛyɛ wo, na ɛdeɛn na ɛka ho bio, Ao nnaadaa tɛkrɛma?

4 Hon är såsom ens väldigs skarpe pilar, såsom eld i enebärsträ.

Ɔde asraafoɔ bɛmma a ano yɛ nnam ne gyasramma bɛtwe wʼaso.

5 Ve mig, att jag en främling är ibland Mesech; jag måste bo ibland Kedars hyddor.

Nnome nka me sɛ mabɛsoɛ Mesek, na mete Kedar ntomadan mu!

6 Det varder mine själ långt att bo när dem, som friden hata.

Matena ase akyɛre dodo wɔ wɔn a wɔkyiri asomdwoeɛ mu.

7 Jag håller frid; men när jag talar, så taga de till att örliga.

Meyɛ asomdwoeɛ onipa; nanso sɛ mekasa a, ɛyɛ ɔko ma wɔn.