Psaltaren 120

1 En visa i högre choren. Jag ropar till Herran i mine nöd, och han bönhörer mig.

Oluyimba nga balinnya amadaala. Nkoowoola Mukama nga ndi mu nnaku, era n’annyanukula.

2 Herre, fräls mina själ ifrå lögnaktiga munnar, och ifrå falska tungo.

Omponye, Ayi Mukama, emimwa egy’obulimba, n’olulimi olw’obukuusa.

3 Hvad kan den falska tungan göra dig? Och hvad kan hon uträtta?

Onooweebwa ki, era onookolebwa otya, ggwe olulimi olukuusa?

4 Hon är såsom ens väldigs skarpe pilar, såsom eld i enebärsträ.

Onoofumitibwa n’obusaale obwogi obw’omulwanyi omuzira, n’oyokerwa ku manda ag’omuti entaseesa.

5 Ve mig, att jag en främling är ibland Mesech; jag måste bo ibland Kedars hyddor.

Ndabye ennaku, kubanga mbeera mu Meseki; nsula mu weema za Kedali!

6 Det varder mine själ långt att bo när dem, som friden hata.

Ndudde nnyo mu bantu abakyawa eddembe.

7 Jag håller frid; men när jag talar, så taga de till att örliga.

Nze njagala mirembe, naye bwe njogera bo baagala ntalo.