Psaltaren 12

1 En Psalm Davids, till att föresjunga på åtta stränger. Hjelp, Herre; de helige äro förminskade; och de trogne äro få ibland menniskors barn.

MAIN kom kotin jauaja, pwe me lelapok kan malaulaular, o me melel akan me malaulau ren aramaj akan.

2 Den ene talar med den andra onyttig ting; och skrymta, och lära utaf oens hjerta.

Irail kin lokaia likam, amen amen on men impa, re lokaiaki lol riapot.

3 Herren utrote allt skrymteri och de tungo, som stor ord talar;

Ieowa pan kotin ujada kil en au karoj me linkapin o lo, me kin lokaia wei ni aklapalap.

4 De der säga: Vår tunga skall hafva öfverhandena; oss bör tala; ho är vår herre?

Me kin indinda: Lo atail, me kit pan pwai kida, o kil en au at me kit keleki; ij at kaun?

5 Efter nu de elände förtryckte varda, och de fattige sucka, vill jag upp, säger Herren; jag vill skaffa en hjelp, att man frimodeliga lära skall.

Ieowa kotin majani: I pan uda, pweki kankaneraner en me luet akan o janejan en me jamama kan: I pan jauaja i, me kin inon ion.

6 Herrans tal är klart, såsom genomluttradt silfver i enom lerdegel, bepröfvadt sju resor.

Majan en Ieowa me makelekeleta jilper, me kamakelekel kidar nan dal pwel en kijiniai pan pak iju.

7 Du Herre, bevara dem, och förvara oss för detta slägtet, till evig tid.

Komui Main, pan kotin pera irail, o jinjila mon di wet kokolata.

8 Ty det varder allestäds fullt med ogudaktiga, der sådana löst folk ibland menniskorna rådande är.

Pwe me japun kan pan totolar waja karoj, ma aramaj jued pukat kin kaunda aramaj akan.