Psaltaren 119
1 Salige äro de som utan vank lefva, de som i Herrans lag vandra.
Svētīgi tie, kas nenoziedzīgi savos ceļos, kas staigā Tā Kunga bauslībā.
2 Salige äro de som hans vittnesbörd hålla; de som af allo hjerta söka honom.
Svētīgi tie, kas Viņa liecības tur, kas no visas sirds Viņu meklē,
3 Ty de som på hans vägom vandra, de göra intet ondt.
Netaisnību nedara, bet staigā pa Viņa ceļiem.
4 Du hafver budit, att hålla dina befallningar fliteliga.
Tu esi pavēlējis, Tavus baušļus cieti sargāt.
5 O! att mitt lif hölle dina rätter med fullt allvar.
Kaut mani ceļi uz to vien dzītos, Tavus likumus sargāt.
6 När jag skådar uppå all din bud, så kommer jag icke på skam.
Kad es raudzīšos uz visiem Taviem baušļiem, tad netapšu kaunā.
7 Jag tackar dig af rätt hjerta, att du lärer mig dina rättfärdighets rätter.
Es Tev pateikšos ar skaidru sirdi, kad būšu mācījies Tavas taisnības tiesas.
8 Dina rätter vill jag hålla; öfvergif mig dock aldrig.
Es turēšu Tavus likumus; neatstāj mani pavisam.
9 Huru skall en yngling sin väg ostraffeliga gå? När han håller sig efter din ord.
Kā jauneklis savu ceļu turēs šķīstu? Kad viņš turas pēc Taviem vārdiem.
10 Jag söker dig af allo hjerta; Låt mig icke fela om din bud.
Es Tevi meklēju no visas sirds; neliec man nomaldīties no Taviem baušļiem.
11 Jag behåller din ord i mitt hjerta, på det jag icke skall synda emot dig.
Es paturu Tavus vārdus savā sirdī, ka negrēkoju pret Tevi.
12 Lofvad vare du, Herre; lär mig dina rätter.
Slavēts esi Tu, Kungs; māci man Tavus likumus.
13 Jag vill med mina läppar förtälja alla dins muns rätter.
Ar savām lūpām es izteikšu visas Tavas mutes tiesas.
14 Jag fröjdar mig af dins vittnesbörds väg, såsom af allahanda rikedomar.
Es priecājos par Tavas liecības ceļu kā vien par kādu mantu.
15 Jag talar det du befallt hafver, och ser på dina vägar.
Es pārdomāju Tavas pavēles un ņemu vērā Tavus ceļus.
16 Jag hafver lust till dina rätter, och förgäter icke din ord.
Es priecājos par Taviem likumiem; Tavu vārdu es neaizmirstu.
17 Gör väl med din tjenare, att jag må lefva och hålla din ord.
Dari labu Savam kalpam, ka es dzīvoju un pasargu Tavu vārdu.
18 Öppna mig ögonen, att jag må se under i din lag.
Atdari manas acis, ka es uzlūkoju Tavas bauslības brīnumus.
19 Jag är en gäst på jordene; fördölj icke din bud för mig.
Es esmu svešinieks virs zemes; neapslēp priekš manis Tavus baušļus.
20 Min själ är all sönderkrossad för trängtans skull, efter dina rätter alltid.
Mana dvēsele ir satriekta caur ilgošanos pēc Tavām tiesām vienmēr.
21 Du näpser de stolta; förbannade äro de som vika ifrå din bud.
Tu rāji pārgalvjus, tos nolādētos, kas no Taviem baušļiem nomaldās.
22 Vänd ifrå mig försmädelse och föraktelse; ty jag håller din vittnesbörd.
Novērs no manis kaunu un negodu, jo es turu Tavas liecības.
23 Sitta ock Förstarna och tala emot mig; men din tjenare talar om dina rätter.
Kaut arī lieli kungi sēž un runā pret mani, bet Tavs kalps apdomā Tavus likumus.
24 Jag hafver lust till din vittnesbörd; de äro mine rådgifvare.
Tavas liecības ir mans prieks un padoms.
25 Min själ ligger i stoft; vederqvick mig efter ditt ord.
Mana dvēsele līp pie pīšļiem; dari man dzīvu pēc Tava Vārda.
26 Jag förtäljer mina vägar, och du bönhörer mig; lär mig dina rätter.
Es izteicu savus ceļus, un Tu mani paklausi; māci man Tavus likumus.
27 Undervisa mig dina befallningars väg, så vill jag tala om din under.
Liec man saprast Tavu likumu ceļus, ka es varu pārdomāt Tavus brīnumus.
28 Jag grämer mig så att hjertat mig försmäktas; styrk mig efter ditt ord.
Mana dvēsele raud noskumusi; stiprini mani ar Tavu Vārdu.
29 Vänd ifrå mig den falska vägen, och unna mig din lag.
Novērs no manis viltības ceļu un dāvini man Tavu bauslību.
30 Jag hafver utvalt sanningenes väg; dina rätter hafver jag mig föresatt.
Patiesības ceļu es esmu izredzējies, Tavas tiesas esmu licis savā priekšā.
31 Jag håller mig intill din vittnesbörd; Herre, låt mig icke på skam komma.
Es turos pie Tavām liecībām, ak Kungs, nepamet mani kaunā.
32 När du mitt hjerta tröstar, så löper jag dins buds väg.
Kad Tu manu sirdi atvieglini, tad es teku Tavas bauslības ceļu.
33 Lär mig, Herre, dina rätters väg, att jag må bevara dem intill ändan.
Māci man, Kungs, Tavu likumu ceļus, ka es tos pasargu līdz galam.
34 Undervisa mig, att jag må bevara din lag, och hålla dem af allo hjerta.
Dod man saprašanu, ka es Tavu bauslību sargu un to turu no visas sirds.
35 För mig in på din buds stig, ty jag hafver der lust till.
Vadi mani uz Tavas bauslības ceļu, jo pie tā man ir labs prāts.
36 Böj mitt hjerta till din vittnesbörd, och icke till girighet.
Loki manu sirdi pie Tavām liecībām, un ne pie mantu kārības.
37 Vänd bort min ögon, att de icke se efter onyttig läro; utan vederqvick mig på dinom väg.
Nogriez manas acis, ka tās neskatās uz nelietību, dari mani dzīvu uz Tava ceļa.
38 Låt din tjenare hålla din bud stadeliga för din ord, att jag må frukta dig.
Apstiprini Savam kalpam Tavu vārdu, tiem par labu, kas Tevi bīstas.
39 Vänd ifrå mig den försmädelse, som jag fruktar; ty dine rätter äro lustige.
Novērs manu kaunu, par ko es bīstos, jo Tavas tiesas ir labas.
40 Si, jag begärar dina befallningar; vederqvick mig med dine rättfärdighet.
Redzi, es mīlu Tavas pavēles; dari mani dzīvu pēc Tavas taisnības.
41 Herre, låt mig vederfaras dina nåd; dina hjelp efter ditt ord;
Kungs, lai man nāk Tava žēlastība, Tava pestīšana pēc Tava vārda,
42 Att jag mina lastare svara må; ty jag förlåter mig uppå ditt ord.
Ka varu atbildēt savam mēdītājam, jo es paļaujos uz Tavu vārdu.
43 Och tag ju icke ifrå minom mun sanningenes ord; ty jag hoppas uppå dina rätter.
Un neatrauj pavisam no manas mutes patiesības vārdu, jo es ceru uz Tavām tiesām.
44 Jag vill hålla din lag allstädes, alltid och evinnerliga.
Es turēšu Tavu bauslību vienmēr, mūžīgi mūžam.
45 Och jag vandrar i glädje; ty jag söker dina befallningar.
Un es staigāšu bez bēdām, jo es meklēju Tavas pavēles.
46 Jag talar om din vittnesbörd inför Konungar, och blyges intet;
Par Tavām liecībām es runāšu ķēniņu priekšā un nepalikšu kaunā.
47 Och hafver lust till din bud, och de äro mig käre;
Es priecājos par Taviem baušļiem, ko es mīlēju.
48 Och lyfter mina händer upp till din bud, de mig kär äro; och talar om dina rätter.
Un es paceļu savas rokas pie Taviem baušļiem, ko es mīlēju, un pārdomāju Tavus likumus.
49 Tänk dinom tjenare uppå ditt ord, på hvilket du låter mig hoppas.
Piemini Savam kalpam to vārdu, uz ko Tu man lieci cerēt.
50 Det är min tröst i mitt elände; ty ditt ord vederqvicker mig.
Šī ir mana iepriecināšana manās bēdās, jo Tava apsolīšana mani dara dzīvu.
51 De stolte hafva deras gabberi af mig; likväl viker jag icke ifrå din lag.
Pārgalvji mani apsmej pārlieku, bet es neatkāpjos no Tavas bauslības.
52 Herre, när jag tänker, huru du af verldenes begynnelse dömt hafver, så varder jag tröstad.
Kungs, kad es pieminu Tavas tiesas no senlaikiem, tad topu iepriecināts.
53 Jag brinner innan, för de ogudaktiges skull, som din lag öfvergifva.
Lielas dusmas mani pārņēmušas to bezdievīgo dēļ, kas Tavu bauslību atstāj.
54 Dine rätter äro min visa i mino huse.
Tava bauslība ir mana dziesma manas svešniecības namā.
55 Herre, jag tänker om nattena på ditt Namn, och håller din lag.
Kungs, naktī es pieminu Tavu vārdu un turu Tavu bausli.
56 Det är min skatt, att jag dina befallningar håller.
Tā ir mana manta, ka es turu Tavas pavēles.
57 Jag hafver sagt, Herre: Det skall mitt arf vara, att jag dina vägar håller.
Tu, Kungs, esi mana daļa; es esmu solījis, turēt Tavus Vārdus.
58 Jag beder inför ditt ansigte af allo hjerta; var mig nådelig efter ditt ord.
Es Tevi pielūdzu no visas sirds; esi man žēlīgs pēc Tavas apsolīšanas.
59 Jag betraktar mina vägar, och vänder mina fötter till din vittnesbörd.
Es apdomāju savus ceļus un griežu savas kājas pie Tavām liecībām.
60 Jag skyndar mig, och dröjer intet, till att hålla din bud.
Es steidzos un nekavējos, Tavus baušļus turēt.
61 De ogudaktigas rote beröfvar mig; men jag förgäter intet din lag.
Bezdievīgie man apmetuši valgus, taču es neaizmirstu Tavu bauslību.
62 Om midnatt står jag upp, till att tacka dig för dina rättfärdighets rätter.
Nakts vidū es ceļos, Tev pateikties par Tavas taisnības tiesām.
63 Jag håller mig till alla dem som frukta dig, och dina befallningar hålla.
Es piebiedrojos visiem, kas Tevi bīstas, un visiem, kas tur Tavas pavēles.
64 Herre, jorden är full af dine godhet; lär mig dina rätter.
Kungs, zeme ir pilna Tavas žēlastības; māci man Tavus likumus.
65 Du gör dinom tjenare godt, Herre, efter ditt ord.
Tu dari labu Savam kalpam, ak Kungs, pēc Sava vārda.
66 Lär mig goda seder och förståndighet; ty jag tror dinom budom.
Māci man labu saprašanu un atzīšanu, jo es ticu Taviem baušļiem.
67 Förr än jag späkt vardt, for jag vill; men nu håller jag ditt ord.
Pirms tapu pazemots, es alojos; bet nu es turu Tavu Vārdu.
68 Du äst mild och god; lär mig dina rätter.
Tu esi labs un dari labu, māci man Tavus likumus.
69 De stolte dikta lögn öfver mig; men jag håller dina befallningar af allt hjerta.
Pārgalvji izperē melus pret mani, bet es turu Tavas pavēles no visas sirds.
70 Deras hjerta är fett vordet, såsom flott; men jag hafver lust till din lag.
Viņu sirds ir bieza kā tauki, bet es priecājos par Tavu bauslību.
71 Det är mig ljuft att du hafver späkt mig, att jag må lära dina rätter.
Labi man, ka esmu apbēdināts, lai mācos Tavus likumus.
72 Dins muns lag är mig täckare, än mång tusend stycke guld och silfver.
Tavas mutes bauslība man ir labāka nekā tūkstoši zelta un sudraba.
73 Din hand hafver gjort och beredt mig; undervisa mig, att jag må lära din bud.
Tavas rokas mani radījušas un taisījušas; dari mani gudru, ka es mācos Tavus baušļus.
74 De som dig frukta, de se mig, och glädja sig; ty jag hoppas uppå din ord.
Kas Tevi bīstas, mani uzlūko un priecājās; jo es gaidu uz Taviem vārdiem.
75 Herre, jag vet att dina domar äro rätte, och du hafver troliga späkt mig.
Es zinu, Kungs, ka Tavas tiesas ir taisnas, un Tu mani esi pazemojis pēc Tavas uzticības.
76 Din nåd vare min tröst, såsom du dinom tjenare lofvat hafver.
Lai jel Tava žēlastība man ir par iepriecināšanu, tā kā Tu Savam kalpam esi solījis.
77 Låt mig vederfaras dina barmhertighet, att jag må lefva; ty jag hafver lust till din lag.
Lai Tava žēlastība man notiek, ka es dzīvoju, jo Tava bauslība ir mans prieks.
78 Ack! att de stolte måtte komma på skam, som mig med lögn nedertrycka; men jag talar om dina befallningar.
Lai top kaunā pārgalvji, kas mani ar meliem nospieduši; bet es pārdomāju Tavas pavēles.
79 Ack! att de måtte hålla sig till mig, som dig frukta, och känna din vittnesbörd.
Lai pie manis griežas, kas Tevi bīstas, un kas pazīst Tavas liecības.
80 Mitt hjerta blifve rättsinnigt i dinom rättom, att jag icke på skam kommer.
Lai mana sirds ir skaidra pie Taviem likumiem, ka netopu kaunā.
81 Min själ trängtar efter dina salighet; jag hoppas uppå ditt ord.
Manai dvēselei slāpst pēc Tavas pestīšanas; es ceru uz Taviem vārdiem.
82 Min ögon trängta efter ditt ord, och säga: När vill du trösta mig?
Manas acis ilgojās pēc Tavām apsolīšanām, ka es saku: kad Tu mani iepriecināsi?
83 Ty jag är såsom en lägel i rök; dina rätter förgäter jag icke.
Jo es esmu kā ādas trauks dūmos; taču es neaizmirstu Tavus likumus.
84 Huru länge skall din tjenare bida? När vill du dom hålla öfver mina förföljare?
Cik tad Tavam kalpam dienu? Kad Tu turēsi sodu pār maniem vajātājiem?
85 De stolte grafva mig gropar, hvilka intet äro efter din lag.
Pārgalvji man rok bedres, tie, kas neturas pēc Tavas bauslības.
86 Dine bud äro alltsamman sanning; de förfölja mig med lögn, hjelp mig.
Visi Tavi baušļi ir patiesība; tie mani vajā ar meliem, - palīdzi man!
87 De hade fulltnär förgjort mig på jordene; men jag öfvergifver icke dina befallningar.
Tie mani gandrīz iznīcinājuši virs zemes, bet es neesmu atstājis Tavas pavēles.
88 Vederqvick mig genom dina nåd, att jag må hålla dins muns vittnesbörd.
Atspirdzini mani pēc Tavas žēlastības, tad es sargāšu Tavas mutes liecību.
89 Herre, ditt ord blifver evinnerliga, så vidt som himmelen är.
Kungs, Tavs vārds pastāv mūžīgi debesīs.
90 Din sanning varar i evighet; du hafver tillredt jordena, och hon blifver ståndandes.
Tava patiesība stāv līdz radu radiem. Tu zemi esi stiprinājis, ka tā stāv.
91 Det blifver dagliga efter ditt ord; ty all ting måste tjena dig.
Pēc Taviem likumiem tie vēl šodien stāv, jo viss Tev kalpo.
92 Om din lag icke hade min tröst varit, så vore jag förgången i mitt elände.
Ja Tava bauslība nebūtu bijusi mans prieks, tad es jau sen būtu bojā gājis savās bēdās.
93 Jag vill aldrig förgäta dina befallningar; ty du vederqvicker mig med dem.
Tavas pavēles es neaizmirsīšu ne mūžam, jo caur tām Tu mani esi atspirdzinājis.
94 Jag är din, hjelp mig; ty jag söker dina befallningar.
Tavs es esmu, atpestī mani; jo es meklēju Tavas pavēles.
95 De ogudaktige vakta uppå mig, att de måga förgöra mig; men jag aktar uppå din vittnesbörd,
Bezdievīgie glūn uz mani, mani samaitāt, bet es lieku vērā Tavas liecības.
96 Jag hafver på all ting en ända sett; men ditt bud är varaktigt.
Es esmu redzējis, ka ikvienam stiprumam ir gals, bet Tavs bauslis pastāv bez gala.
97 Huru hafver jag din lag så kär; dageliga talar jag derom.
Cik ļoti es mīlēju Tavu bauslību! To es pārdomāju ikdienas.
98 Du gör mig med ditt bud visare, än mina fiender äro; ty det är evinnerliga min skatt.
Ar Saviem baušļiem Tu dari mani gudrāku pār maniem ienaidniekiem, jo tie (baušļi) ir mūžam pie manis.
99 Jag är lärdare, än alle mine lärare; ty din vittnesbörd äro mitt tal.
Es esmu vairāk izmācīts nekā visi mani mācītāji, jo es pārdomāju Tavas liecības.
100 Jag är förståndigare, än de gamle; ty jag håller dina befallningar.
Es esmu prātīgāks nekā tie vecie, jo es turu Tavas pavēles.
101 Jag förtager minom fotom alla onda vägar, att jag må hålla din ord.
Es atrauju savu kāju no visiem blēžu ceļiem, ka es sargāju Tavu vārdu.
102 Jag viker icke ifrå dina rätter; ty du lärer mig.
Es neatkāpjos no Tavām tiesām, jo Tu mani māci.
103 Din ord äro minom mun sötare än hannog.
Cik saldi ir Tavi vārdi manai mutei, saldāki par medu manām lūpām!
104 Ditt ord gör mig förståndigan; derföre hatar jag alla falska vägar.
Caur Tavām pavēlēm es topu prātīgs, tādēļ es ienīstu visus viltus ceļus.
105 Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på minom vägom.
Tavs vārds ir manas kājas spīdeklis un gaišums uz maniem ceļiem.
106 Jag svär, och vill hållat, att jag dina rättfärdighets rätter hålla vill.
Es esmu zvērējis un to turēšu stipri, ka es sargāšu Tavas taisnības tiesas.
107 Jag är svårliga plågad; Herre, vederqvick mig efter ditt ord.
Es esmu ļoti apbēdināts, Kungs, atspirdzini mani pēc Tava vārda.
108 Låt dig behaga, Herre, mins muns välviljoga offer, och lär mig dina rätter.
Ak Kungs, lai Tev jel patīk manas mutes upuri, un māci man Tavas tiesas.
109 Jag bär mina själ i mina händer alltid, och jag förgäter icke din lag.
Mana dvēsele stāv vienmēr manā rokā, taču es neaizmirstu Tavu bauslību.
110 De ogudaktige sätta mig snaror; men jag far icke vill ifrå dina befallningar.
Bezdievīgie man liek valgus, taču es nealojos no Tavām pavēlēm.
111 Din vittnesbörd äro mitt eviga arf; ty de äro mins hjertas fröjd.
Tavas liecības es turu par savu mantu mūžīgi, jo tās ir manas sirds līksmība.
112 Jag böjer mitt hjerta till att göra efter dina rätter alltid och evinnerliga.
Es griežu savu sirdi, darīt Tavus likumus mūžīgi līdz pat galam.
113 Jag hatar de ostadiga andar, och älskar din lag.
Es ienīstu tos divprātīgos un mīlēju Tavu bauslību.
114 Du äst mitt beskärm och sköld; jag hoppas uppå ditt ord.
Tu esi mans patvērums un manas priekšturamās bruņas; uz Tavu vārdu es gaidu.
115 Viker ifrå mig, I onde; jag vill hålla min Guds bud.
Atstājaties no manis, jūs ļauna darītāji, ka es varu turēt sava Dieva baušļus.
116 Uppehåll mig igenom ditt ord, att jag må lefva; och låt mig icke på skam komma med mitt hopp.
Uzturi mani pēc Tava Vārda, ka es dzīvoju, un lai es kaunā netopu savā cerībā.
117 Stärk mig, att jag må blifva salig; så vill jag alltid lust hafva till dina rätter.
Stiprini mani, ka topu vesels, tad es skatīšos uz Taviem likumiem vienmēr.
118 Du förtrampar alla dem som villa gå om dina rätter; ty deras bedrägeri är alltsammans lögn.
Tu atmeti visus, kas no Taviem likumiem nomaldās; jo meli ir viņu viltus būšana.
119 Du bortkastar alla ogudaktiga på jordene som slagg; derföre älskar jag din vittnesbörd.
Tu atmeti visus bezdievīgos virs zemes kā sārņus, tādēļ es mīļoju Tavas liecības.
120 Jag fruktar mig för dig, så att mitt kött skälfver; och förskräcker mig for dina rätter.
Es tā bīstos no Tevis, ka šaušalas pāriet pār manām miesām, un man ir bail no Tavām sodībām.
121 Jag aktar uppå rätt och rättfärdighet; öfvergif mig icke dem som mig öfvervåld göra vilja.
Es daru tiesu un taisnību; nenodod mani maniem varas darītājiem.
122 Beskärma du din tjenare, och tröst honom, att de stolte icke göra mig öfvervåld.
Aizstāvi Tu Savu kalpu uz labu, ka pārgalvji mani nepārvar.
123 Mina ögon trängta efter dina salighet, och efter dine rättfärdighets ord.
Manas acis ilgojās pēc Tavas pestīšanas un pēc Tava taisnā vārda.
124 Handla med dinom tjenare efter dina nåd; och lär mig dina rätter.
Dari pēc Savas žēlastības Savam kalpam un māci man Tavus likumus.
125 Jag är din tjenare; undervisa mig, att jag må känna din vittnesbörd.
Es esmu Tavs kalps; dari man gudru, ka es atzīstu Tavas liecības.
126 Det är tid, att Herren gör der något till; de hafva omintetgjort din lag.
Laiks ir, ka Tas Kungs Savu darbu dara; tie lauzuši Tavu bauslību.
127 Derföre älskar jag din bud, öfver guld och öfver fint guld.
Tādēļ es mīļoju Tavu bauslību vairāk nekā zeltu un šķīstu zeltu.
128 Derföre håller jag rätt fram i alla dina befallningar; jag hatar allan falskan väg.
Tādēļ es turu visas pavēles par it taisnām; ikkatru viltus ceļu es ienīstu.
129 Underliga äro din vittnesbörd, derföre håller dem min själ.
Tavas liecības ir brīnišķas, tādēļ mana dvēsele tās tur.
130 När ditt ord uppenbaradt varder, så fröjdar det, och gör de enfaldiga visa.
Kad Tavi Vārdi atveras, tad tie apgaismo un dara vientiesīgos gudrus.
131 Jag öppnar min mun, och begärar din bud; ty mig längtar efter dem.
Savu muti es atdaru ilgodamies, jo Tavu baušļu man gribās.
132 Vänd dig till mig, och var mig nådelig, såsom du plägar göra dem som ditt Namn älska.
Griezies pie manis un esi man žēlīgs, kā Tu mēdzi darīt tiem, kas Tavu vārdu mīl.
133 Låt min gång viss vara i dino orde, och låt ingen orätt öfver mig råda.
Stiprini manus soļus iekš Taviem vārdiem, un lai ļaunums nevalda pār mani.
134 Förlös mig ifrå menniskors orätt; så vill jag hålla dina befallningar.
Atpestī mani no cilvēku spaidiem, tad es turēšu Tavas pavēles.
135 Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare, och lär mig dina rätter.
Apgaismo Savu vaigu pār Savu kalpu un māci man Tavus likumus.
136 Mine ögon flyta med vatten, att man icke håller din lag.
Manas acis izraud asaru upes, tāpēc ka netur Tavu bauslību.
137 Herre, du äst rättfärdig, och rätt är ditt ord.
Kungs, Tu esi taisns un Tavas tiesas ir taisnas.
138 Du hafver dina rättfärdighets vittnesbörd, och sanningena hårdeliga budit.
Taisnībā Tu esi piekodinājis un lielā patiesībā Savas liecības.
139 Jag hafver när harmats till döds, att mine ovänner hafva din ord förgätit.
Mans karstums mani gandrīz nomācis, tāpēc ka mani pretinieki aizmirst Tavus vārdus.
140 Ditt ord är väl bepröfvadt, och din tjenare hafver det kärt.
Tavi Vārdi ir ļoti šķīsti, un Tavs kalps tos mīļo.
141 Jag är ringa och föraktad; men jag förgäter icke dina befallningar.
Es esmu mazs un nievāts, bet Tavas pavēles es neaizmirstu.
142 Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, och din lag är sanning.
Tava taisnība ir taisnība mūžīgi, un Tava bauslība ir patiesība.
143 Ångest och nöd hafva drabbat uppå mig; men jag hafver lust till din bud.
Bēdas un bailes man uzgājušas, bet Tavi baušļi ir mans prieks.
144 Dins vittnesbörds rättfärdighet är evig; undervisa mig, så lefver jag.
Tavu liecību taisnība ir mūžīga; liec man to saprast, tad es dzīvošu.
145 Jag ropar af allo hjerta, bönhör mig, Herre, att jag må hålla dina rätter.
Es saucu no visas sirds, paklausi mani, Kungs, tad es turēšu Tavus likumus.
146 Jag ropar till dig, hjelp mig, att jag må hålla din vittnesbörd.
Es Tevi piesaucu, palīdzi man, ka turu Tavas liecības.
147 Jag kommer bittida, och ropar; uppå ditt ord hoppas jag.
Es nāku ar mazu gaismiņu un kliedzu; uz Tavu Vārdu es ceru.
148 Jag vakar bittida upp, att jag må handla om din ord.
Agri manas acis mostas, pārdomāt Tavus Vārdus.
149 Hör mina röst efter dina nåde: Herre, vederqvick mig efter dina rätter.
Klausi manu balsi pēc Tavas žēlastības; Kungs, atspirdzini mani pēc Tavām tiesām.
150 Mine arge förföljare vilja till mig, och äro långt ifrå din lag.
Kas dzenās pēc blēdības, tie laužās uz mani, tie atkāpjas tālu no Tavas bauslības.
151 Herre, du äst hardt när, och din bud äro alltsamman sanning.
Kungs, Tu esi tuvu, un visi Tavi baušļi ir patiesība.
152 Men jag vet det långt tillförene, att du din vittnesbörd evinnerliga grundat hafver.
No iesākuma es zinu, ka Tu Savas liecības esi stiprinājis uz mūžību.
153 Se uppå mitt elände, och fräls mig; hjelp mig ut; förty jag förgäter icke din lag.
Uzlūko manās bēdās un izglāb mani, jo Tavu bauslību es neaizmirstu.
154 Uträtta min sak, och förlossa mig; vederqvick mig igenom ditt ord.
Iztiesā Tu manu tiesu un atpestī mani, atspirdzini mani pēc Taviem Vārdiem.
155 Saligheten är långt ifrå de ogudaktiga; ty de akta intet dina rätter.
Pestīšana paliek tālu no bezdievīgiem, jo tie nemeklē Tavus likumus.
156 Herre, din barmhertighet är stor; vederqvick mig efter dina rätter.
Kungs, liela ir Tava apžēlošanās; atspirdzini mani pēc Tavām tiesām.
157 Mine förföljare och ovänner äro månge; men jag viker icke ifrå din vittnesbörd.
Daudz ir manu vajātāju un pretinieku; bet es neatkāpjos no Tavām liecībām.
158 Jag ser de föraktare, och det gör mig ondt, att de icke hålla din ord.
Es redzu pārkāpējus, un man sāp, ka tie netur Tavus Vārdus.
159 Si, jag älskar dina befallningar; Herre, vederqvick mig efter din nåd.
Uzlūko, ka es Tavas pavēles mīļoju; ak Kungs, atspirdzini mani pēc Tavas žēlastības.
160 Ditt ord hafver af begynnelsen varit sanning; alle dine rättfärdighets rätter vara evinnerliga.
Tavs vārds visnotaļ ir patiesība, un visas Tavas taisnās tiesas paliek mūžīgi.
161 Förstarna förfölja mig utan sak, och mitt hjerta fruktar sig för din ord.
Lieli kungi mani vajā bez vainas, bet mana sirds bīstas no Taviem Vārdiem.
162 Jag gläder mig öfver din ord, såsom en den stort byte får.
Es priecājos par Tavu Vārdu, kā kas dabūjis lielu laupījumu.
163 Lögnene är jag hätsk, och stygges dervid, men din lag hafver jag kär.
Es ienīstu melus un turu tos par negantību; Tavu bauslību es mīļoju.
164 Jag lofvar dig sju resor om dagen, för dine rättfärdighets rätters skull.
Es Tevi teicu septiņkārt dienā par Tavām taisnām tiesām.
165 Stor frid hafva de som din lag älska, och de skola icke stappla.
Kas Tavu bauslību mīļo, tiem ir liels miers un tie nekur nepiedurās.
166 Herre, jag väntar efter din salighet, och gör efter din bud.
Ak Kungs, es gaidu uz Tavu pestīšanu un daru pēc Taviem baušļiem.
167 Min själ håller din vittnesbörd, och hafver dem mycket kär.
Mana dvēsele tur Tavas liecības, un es tās ļoti mīļoju,
168 Jag håller dina befallningar, och dina vittnesbörder; ty alle mine vägar äro för dig.
Es pasargu Tavas pavēles un Tavas liecības, jo visi mani ceļi ir Tavā priekšā.
169 Herre, låt min klagan för dig komma; undervisa mig efter ditt ord.
Ak Kungs, lai mana saukšana nāk priekš Tava vaiga! Dari mani gudru pēc Tava Vārda!
170 Låt mina bön komma för dig; fräls mig efter ditt ord.
Lai mana sirds lūgšana nāk priekš Tava vaiga! Izglāb mani pēc Tava Vārda!
171 Mine läppar skola lofva, när du lärer mig dina rätter.
Manas lūpas teiktin teiks Tavu slavu, kad tu man māci Tavus likumus.
172 Min tunga skall tala om ditt ord; ty all din bud äro rätt.
Mana mēle dziedās no Taviem vārdiem, jo visi Tavi baušļi ir taisnība.
173 Låt dina hand vara mig biståndiga; ty jag hafver utkorat dina befallningar.
Lai Tava roka man nāk palīgā, jo Tavas pavēles es esmu izredzējies.
174 Herre, jag längtar efter din salighet, och hafver lust till din lag.
Kungs, man gribās Tavas pestīšanas, un Tava bauslība ir mans prieks.
175 Låt mina själ lefva, att hon må lofva dig, och dine rätter hjelpa mig.
Lai dzīvo mana dvēsele, ka tā Tevi var teikt, un lai Tavas tiesas man palīdz.
176 Jag är såsom ett villfarande och borttappadt får; sök din tjenare, ty jag förgäter icke din bud.
Es maldos kā pazudusi avs, - meklē Savu kalpu, jo es neaizmirstu Tavas pavēles.
