Psaltaren 111

1 Halleluja. Jag tackar Herranom af allo hjerta, uti de frommas råd, och i församlingene.

Whakamoemititia a Ihowa. Ka whakapaua toku ngakau ki te whakawhetai ki a Ihowa, i te runanga o te hunga tika, i te whakaminenga.

2 Store äro Herrans verk; den som uppå dem aktar, hafver lust deraf.

He nui nga mahi a Ihowa; e whakatakina ana e te hunga katoa e manako ana ki aua mea.

3 Hvad han skickar, det är lofligit och härligit, och hans rättfärdighet blifver evinnerliga.

He mea honore, he mea kororia tana mahi: tu tonu tona tika ake ake.

4 Han hafver gjort en åminnelse till sina under, den nådelige och barmhertige Herren.

Kua meinga e ia kia maharatia ana mahi whakamiharo: he atawhai a Ihowa, he aroha.

5 Han gifver mat dem som frukta honom; han tänker evinnerliga uppå sitt förbund.

E homai ana e ia he kai ma te hunga e wehi ana ki a ia: ka mahara tonu ia ki tana kawenata.

6 Han låter förkunna små väldiga gerningar sino folke, att han skall gifva dem Hedningarnas arf.

Kua whakakitea e ia ki tana iwi te kaha o ana mahi, i tana hoatutanga i to nga tauiwi hei kainga tupu mo ratou.

7 Hans händers verk äro sanning och rätt; all hans bud äro rättsinnige.

Ko nga mahi a ona ringa he pono, he whakawa tika: pono tonu ana akoranga katoa,

8 De blifva vid magt alltid och evinnerliga, och ske troliga och redeliga.

U tonu ake ake, e mahia ana i runga i te pono, i te tika.

9 Han sänder sino folke förlossning; han lofvar, att hans förbund skall evinnerliga blifva; heligt och förskräckeligit är hans Namn.

I tonoa mai e ia he whakaoranga mo tana iwi: kua kiia iho e ia tana kawenata mo ake tonu atu; he tapu tona ingoa, e wehingia ana.

10 Herrans fruktan är vishetenes begynnelse; det är ett godt förstånd, den derefter gör; hans lof blifver evinnerliga.

Ko te timatanga o te whakaaro nui he wehi ki a Ihowa: he ngarahu nui to te hunga katoa nana era mahi; mau te whakamoemiti ki a ia, ake ake.