Psaltaren 109
1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;
Ki te tino kaiwhakatangi. He himene na Rawiri. E te Atua, e whakamoemiti nei ahau, kei wahangu koe:
2 Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.
Kua puaki hoki te mangai o te tangata kino me te mangai o te tangata tinihanga, ki te he moku: he teka o ratou arero, e korero nei moku.
3 Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.
I karapotia hoki ahau e ratou ki nga kupu mauahara, a i whawhai takekore ki ahau.
4 Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.
Mo toku aroha he riri ta ratou whakautu: ko ahau ia, he inoi taku.
5 De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.
E homai ana e ratou ki ahau he kino mo te pai, he mauahara mo toku aroha.
6 Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.
Meinga he tangata kino hei rangatira mona; kia tu he hoariri ki tona ringa matau.
7 Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.
Kia tau te he ki a ia, ina whakawakia: kia waiho ano tana inoi hei hara.
8 Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.
Kia torutoru ona ra; kia riro tana mahi tirotiro i tetahi atu.
9 Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.
Kia pania ana tamariki, kia pouarutia hoki tana wahine.
10 Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.
Kia kopikopiko noa ana tamariki, pinono ai: kia rapu kai hoki ma ratou i o ratou wahi mokemoke.
11 De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.
Kia haoa e te kaituku moni ana mea katoa; kia pahuatia hoki e nga tangata iwi ke ana mauiuitanga.
12 Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.
Kaua tetahi hei hoatu noa i te aroha ki a ia: kaua hoki tetahi hei atawhai i ana pani.
13 Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.
Kia hatepea putia ona uri: a i to muri whakatupuranga kia horoia rawatia atu o ratou ingoa.
14 På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.
Kia maharatia e Ihowa te kino o ona matua: kei murua hoki te hara o tona whaea.
15 Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;
Kia mau tonu ki te aroaro o Ihowa: kia hatepea atu ai e ia te maharatanga ki a ratou i runga i te whenua.
16 Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.
Mona kihai i mahara ki te mahi tohu: heoi tukino ana ia i te ware, i te rawakore, i te hunga ngakau maru, kia patua ai ratou.
17 Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.
Ae ra, i pai ia ki te kanga, a kua tae mai ki a ia: kihai ia i aro ki te manaaki, heoi kua mamao tera i a ia.
18 Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.
I kakahu ia i te kanga ki a ia, ano ko tona kakahu: na kua tae tera ki roto ki a ia ano he wai, me he hinu hoki ki roto ki ona wheua.
19 Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.
Waiho ki a ia hei kakahu hipoki mona, hei whitiki hoki e whitikiria tonutia ai ia.
20 Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.
Na hei utu tena ma Ihowa ki oku hoariri, ki te hunga hoki e korero kino nei ki toku wairua.
21 Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.
Kia puta tau mahi moku, e te Atua, e te Ariki, he whakaaro ki tou ingoa: na te mea he pai tau mahi tohu, whakaorangia ahau,
22 Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.
He ware hoki ahau, he rawakore, kua mamae hoki toku ngakau i roto i ahau.
23 Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.
Ka riro ahau me te atarangi e whakawairua kau ana: e peipeia ana ahau me he mawhitiwhiti.
24 Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.
Hurorirori kau oku turi i te nohopuku; a e kohia ana te ngako o oku kikokiko.
25 Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.
Kua waiho ahau hei tawainga ma ratou: ka kite ratou i ahau, ka ruru o ratou matenga.
26 Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;
Awhinatia ahau, e Ihowa, e toku Atua: kia rite ki tou aroha tau whakaora i ahau.
27 Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.
Kia matau ai ratou ko tou ringa itene: a nau tenei, e Ihowa, i mea.
28 Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.
Ma ratou e kanga, mau ia e manaaki: kia whakama ratou ina whakatika; ko tau pononga ia kia hari.
29 Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.
Kia whakakakahuria oku hoariri ki te whakama, a ko to ratou numinumi hei koroka hipoki mo ratou.
30 Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.
Ka tino whakawhetai toku mangai ki a Ihowa, ae ra, ka whakamoemiti ahau ki a ia i waenganui o te mano.
31 Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.
E tu hoki ia ki te ringa matau o te rawakore, hei whakaora i a ia i te hunga e whakahe ana i tona wairua.
