Psaltaren 109
1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;
Dāvida dziesma, dziedātāju vadonim. Ak Dievs, ko es slavēju, nestāv klusu!
2 Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.
Jo bezdievīgu muti un viltīgu muti tie pret mani ir atvēruši, tie runā uz mani ar melu mēli.
3 Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.
Ar naidīgiem vārdiem tie metās ap mani un karo pret mani bez vainas.
4 Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.
Par to, ka es tos mīlēju, tie turas man pretī; bet es lūdzu Dievu.
5 De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.
Tie man maksā ļaunu par labu un ienaidību par mīlestību.
6 Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.
Cel pār to vienu bezdievi, un viens pretinieks lai viņam stāv pa labo roku.
7 Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.
Kad viņš top tiesāts, tad lai top pazudināts, un viņa Dieva lūgšana lai viņam top par grēku.
8 Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.
Lai viņa dienas iet mazumā, un viņa amatu cits lai dabū.
9 Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.
Viņa bērni lai paliek par bāriņiem un viņa sieva par atraitni.
10 Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.
Lai viņa bērni skraida apkārt un ubago un maizes meklē tālu no savām izpostītām māju vietām.
11 De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.
Lai tas parādu dzinējs izplēš visu, kas tam pieder, un sveši lai aplaupa viņa peļņu.
12 Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.
Lai tam nav, kas parāda žēlastību, un lai nav, kas žēlo viņa bāriņus.
13 Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.
Lai viņa pēcnākamie top izdeldēti; viņu vārds lai izzūd otrā augumā.
14 På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.
Viņa tēvu noziegums lai top pieminēts Tā Kunga priekšā, un viņa mātes grēki lai neizzūd.
15 Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;
Lai tie vienmēr paliek Tā Kunga priekšā, un viņa piemiņa lai no zemes top izdeldēta.
16 Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.
Tādēļ ka viņš nebūt nepieminēja žēlastību darīt, bet vajāja bēdīgo un nabagu un to, kam bija noskumusi sirds, ka viņš to nokautu.
17 Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.
Tāpēc ka viņš lāstu gribēja, tas viņam nāks; un svētības viņam negribējās, tad tā arī paliks tālu no viņa.
18 Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.
Un viņš aptērpās ar lāstu, tā kā ar drēbēm, un tas nāca viņa iekšās kā ūdens un kā eļļa viņa kaulos.
19 Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.
Tad lai tas viņam ir kā apģērbs, ar ko tas apsedzās, un josta, ar ko tas allaž apjožas.
20 Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.
Šī alga lai notiek no Tā Kunga maniem pretiniekiem un tiem, kas ļaunu runā pret manu dvēseli.
21 Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.
Bet Tu, ak Kungs, dari ar mani Sava vārda pēc, jo Tava žēlastība ir laba; izglāb mani.
22 Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.
Jo es esmu bēdīgs un nabags, un mana sirds iekš manis ir ievainota.
23 Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.
Es aizeju kā ēna pavakarē, un topu vajāts kā sisenis.
24 Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.
Mani ceļi šļūk no gavēšanas, un mana miesa izdilusi, ka treknuma vairs nav.
25 Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.
Un es tiem esmu par apsmieklu; kad tie mani redz, tad tie krata galvu.
26 Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;
Palīdz man, Kungs, mans Dievs, atpestī mani pēc Savas žēlastības!
27 Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.
Tad tie atzīs, ka tā Tava roka, ka Tu, Kungs, to darījis.
28 Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.
Kad tie lād, tad Tu svētī; kad tie ceļas, tad lai top kaunā; bet Tavs kalps lai priecājās.
29 Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.
Mani pretinieki lai ar kaunu top apģērbti un ar savu negodu apsegti kā ar svārkiem.
30 Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.
Es Tam Kungam no sirds pateikšu ar savu muti un Tam dziedāšu lielā draudzē.
31 Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.
Jo tam bēdīgam Viņš stāv pa labo roku, to atpestīdams no tiem, kas viņa dvēseli notiesā.
