Psaltaren 109

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;

2 Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.

3 Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.

4 Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.

5 De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.

6 Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.

7 Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.

8 Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.

9 Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.

10 Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.

11 De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.

12 Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.

13 Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.

14 På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.

15 Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;

16 Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.

17 Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.

18 Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.

19 Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.

20 Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.

21 Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.

22 Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.

23 Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.

24 Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.

25 Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.

26 Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;

27 Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.

28 Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.

29 Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.

30 Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.

31 Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.