Psaltaren 109

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;

Dem Sangmeister. Ein Psalm Davids. / Gott, dem mein Loblied gilt, schweige doch nicht!

2 Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.

Denn der Frevler und Lügner Mund / Hat sich wider mich aufgetan, / Zu mir geredet mit falscher Zunge.

3 Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.

Mich haben Worte des Hasses umschwirrt / Und grundlos gegen mich Krieg geführt:

4 Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.

Mit Feindschaft lohnten sie meine Liebe — / Doch ich habe stets für sie gebetet.

5 De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.

Sie haben mir Böses für Gutes erwiesen / Und für meine Liebe Haß.

6 Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.

Bestell einen Frevler wider ihn, / Ein Verkläger steh ihm zur Rechten!

7 Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.

Kommt er vor Gericht, so werd er als schuldig verurteilt, / Sein Gebet sogar — es werde zur Sünde!

8 Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.

Seiner Tage sollen nur wenig sein, / Sein Amt soll ein andrer empfangen.

9 Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.

Seine Kinder sollen Waisen werden / Und sein Weib eine Witwe.

10 Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.

Seine Kinder sollen als Bettler unstet wandern, / (Brot) suchen fern von den Trümmern (des Vaterhauses).

11 De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.

Sein Gläubiger lege auf seinen Besitz Beschlag, / Und Fremde sollen ihm seine Habe rauben.

12 Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.

Nicht einer bewahre ihm Liebe, / Niemand erbarme sich seiner Waisen!

13 Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.

Sein Nachwuchs sei zum Vertilgen bestimmt, / Schon im andern Geschlecht erlösche sein Name!

14 På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.

Seiner Väter Schuld möge Jahwe gedenken, / Ungetilgt bleibe seiner Mutter Sünde!

15 Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;

Sondern immer seien sie Jahwe vor Augen; / Der tilg ihr Gedächtnis aus dem Lande,

16 Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.

Weil er nicht gedachte, Erbarmen zu üben, / Sondern den verfolgte, der elend und arm, / Ja den Verzagten zu morden suchte.

17 Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.

So hat er den Fluch geliebt: der treffe ihn nun! / Den Segen begehrte er nicht: der bleibe ihm fern!

18 Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.

Drum zog er den Fluch an wie sein Kleid: / Der dringe nun wie ein Wasser in ihn / Und gehe wie Öl in seine Gebeine!

19 Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.

Wie ein Kleid sei er ihm, in das er sich hüllt, / Wie ein Gurt, mit dem er sich ständig gürtet.

20 Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.

So lohne Jahwe meinen Verklägern / Und denen, die Böses wider mich reden.

21 Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.

Du aber, Jahwe Adonái, / Wirke mit mir um deines Namens willen! / Rette du mich, weil deine Huld so herrlich ist!

22 Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.

Denn ich bin elend und arm, / Und mein Herz ist in mir verwundet.

23 Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.

Wie ein Schatten, wenn er sich dehnt, so bin ich vergangen, / Gleich Heuschrecken bin ich hinweggescheucht.

24 Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.

Meine Knie schlottern vom Fasten, / Mein Fleisch ist verfallen und mager.

25 Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.

Den Leuten bin ich zum Hohn geworden, / Sie schütteln den Kopf, sooft sie mich sehn.

26 Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;

Hilf du mir, Jahwe, mein Gott, / Rette du mich nach deiner Huld!

27 Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.

Dann werden die Leute erkennen, daß dies deine Hand, / Daß du, o Jahwe, es hast getan.

28 Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.

Fluchen sie, so wollest du segnen. / Erheben sie sich, so laß sie zuschanden werden, / Während dein Knecht sich freuen darf.

29 Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.

Laß meine Verkläger sich kleiden in Schmach / Und Schande anziehn wie ein Gewand!

30 Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.

Ich will Jahwe laut danken mit meinem Munde, / Inmitten vieler ihn loben.

31 Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.

Denn er tritt dem Armen zur Rechten, / Um ihn zu retten vor denen, / Die ihn verurteilen wollen.