Psaltaren 109
1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;
Au chef des chantres. De David. Psaume. Dieu de ma louange, ne te tais point!
2 Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.
Car ils ouvrent contre moi une bouche méchante et trompeuse, Ils me parlent avec une langue mensongère,
3 Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.
Ils m’environnent de discours haineux Et ils me font la guerre sans cause.
4 Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.
Tandis que je les aime, ils sont mes adversaires; Mais moi je recours à la prière.
5 De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.
Ils me rendent le mal pour le bien, Et de la haine pour mon amour.
6 Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.
Place-le sous l’autorité d’un méchant, Et qu’un accusateur se tienne à sa droite!
7 Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.
Quand on le jugera, qu’il soit déclaré coupable, Et que sa prière passe pour un péché!
8 Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.
Que ses jours soient peu nombreux, Qu’un autre prenne sa charge!
9 Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.
Que ses enfants deviennent orphelins, Et sa femme veuve!
10 Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.
Que ses enfants soient vagabonds et qu’ils mendient, Qu’ils cherchent du pain loin de leur demeure en ruines!
11 De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.
Que le créancier s’empare de tout ce qui est à lui, Et que les étrangers pillent le fruit de son travail!
12 Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.
Que nul ne conserve pour lui de l’affection, Et que personne n’ait pitié de ses orphelins!
13 Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.
Que ses descendants soient exterminés, Et que leur nom s’éteigne dans la génération suivante!
14 På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.
Que l’iniquité de ses pères reste en souvenir devant l’Éternel, Et que le péché de sa mère ne soit point effacé!
15 Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;
Qu’ils soient toujours présents devant l’Éternel, Et qu’il retranche de la terre leur mémoire,
16 Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.
Parce qu’il ne s’est pas souvenu d’exercer la miséricorde, Parce qu’il a persécuté le malheureux et l’indigent, Jusqu’à faire mourir l’homme au cœur brisé!
17 Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.
Il aimait la malédiction: qu’elle tombe sur lui! Il ne se plaisait pas à la bénédiction: qu’elle s’éloigne de lui!
18 Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.
Qu’il revête la malédiction comme son vêtement, Qu’elle pénètre comme de l’eau dans son intérieur, Comme de l’huile dans ses os!
19 Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.
Qu’elle lui serve de vêtement pour se couvrir, De ceinture dont il soit toujours ceint!
20 Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.
Tel soit, de la part de l’Éternel, le salaire de mes ennemis, Et de ceux qui parlent méchamment de moi!
21 Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.
Et toi, Éternel, Seigneur! Agis en ma faveur à cause de ton nom, Car ta bonté est grande; délivre-moi!
22 Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.
Je suis malheureux et indigent, Et mon cœur est blessé au-dedans de moi.
23 Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.
Je m’en vais comme l’ombre à son déclin, Je suis chassé comme la sauterelle.
24 Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.
Mes genoux sont affaiblis par le jeûne, Et mon corps est épuisé de maigreur.
25 Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.
Je suis pour eux un objet d’opprobre; Ils me regardent, et secouent la tête.
26 Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;
Secours-moi, Éternel, mon Dieu! Sauve-moi par ta bonté!
27 Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.
Et qu’ils sachent que c’est ta main, Que c’est toi, Éternel, qui l’as fait!
28 Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.
S’ils maudissent, toi tu béniras; S’ils se lèvent, ils seront confus, Et ton serviteur se réjouira.
29 Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.
Que mes adversaires revêtent l’ignominie, Qu’ils se couvrent de leur honte comme d’un manteau!
30 Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.
Je louerai de ma bouche hautement l’Éternel, Je le célébrerai au milieu de la multitude;
31 Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.
Car il se tient à la droite du pauvre, Pour le délivrer de ceux qui le condamnent.
