Psaltaren 109
1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;
Til Sangmesteren. Af David. En Salme. Du min Lovsangs Gud, vær ej tavs!
2 Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.
Thi en gudløs, svigefuld Mund har de aabnet imod mig, taler mig til med Løgntunge,
3 Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.
med hadske Ord omringer de mig og strider imod mig uden Grund;
4 Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.
til Løn for min Kærlighed er de mig fjendske, skønt jeg er idel Bøn;
5 De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.
de gør mig ondt for godt, gengælder min Kærlighed med Had.
6 Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.
Straf ham for hans Gudløshed, lad en Anklager staa ved hans højre,
7 Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.
lad ham gaa dømt fra Retten, hans Bøn blive regnet for Synd;
8 Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.
hans Livsdage blive kun faa, hans Embede tage en anden;
9 Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.
hans Børn blive faderløse, hans Hustru vorde Enke;
10 Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.
hans Børn flakke om og tigge, drives bort fra et øde Hjem;
11 De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.
Aagerkarlen rage efter alt, hvad han har, og fremmede rane hans Gods;
12 Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.
ingen være langmodig imod ham, ingen ynke hans faderløse;
13 Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.
hans Afkom gaa til Grunde, hans Navn slettes ud i næste Slægt;
14 På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.
lad hans Fædres Skyld ihukommes hos HERREN, lad ikke hans Moders Synd slettes ud,
15 Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;
altid være de HERREN for Øje; hans Minde vorde udryddet af Jorden,
16 Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.
fordi det ej faldt ham ind at vise sig god, men han forfulgte den arme og fattige og den, hvis Hjerte var knust til Døde;
17 Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.
han elsked Forbandelse, saa lad den naa ham; Velsignelse ynded han ikke, den blive ham fjern!
18 Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.
Han tage Forbandelse paa som en Klædning, den komme som Vand i hans Bug, som Olie ind i hans Ben;
19 Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.
den blive en Dragt, han tager paa, et Bælte, han altid bærer!
20 Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.
Det være mine Modstanderes Løn fra HERREN, dem, der taler ondt mod min Sjæl.
21 Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.
Men du, o HERRE, min Herre, gør med mig efter din Godhed og Naade, frels mig for dit Navns Skyld!
22 Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.
Thi jeg er arm og fattig, mit Hjerte vaander sig i mig;
23 Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.
som Skyggen, der hælder, svinder jeg bort, som Græshopper rystes jeg ud;
24 Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.
af Faste vakler mine Knæ, mit Kød skrumper ind uden Salve;
25 Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.
til Spot for dem er jeg blevet, de ryster paa Hovedet, naar de ser mig.
26 Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;
Hjælp mig, HERRE min Gud, frels mig efter din Miskundhed,
27 Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.
saa de sander, det var din Haand, dig, HERRE, som gjorde det!
28 Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.
Lad dem forbande, du vil velsigne, mine Uvenner vorde til Skamme, din Tjener glæde sig;
29 Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.
lad mine Fjender klædes i Skændsel, iføres Skam som en Kappe!
30 Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.
Med min Mund vil jeg højlig takke HERREN, prise ham midt i Mængden;
31 Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.
thi han staar ved den fattiges højre at fri ham fra dem, der dømmer hans Sjæl.
