Psaltaren 108
1 En Psalmvisa Davids. Gud, det är mitt rätta allvar, jag vill sjunga. och lofva; min ära också.
Pesem in psalm Davidov. Z radostnim srcem svojim, o Bog, bodem pel in prepeval, tudi slava moja.
2 Vaka upp, psaltare och harpa, jag vill bittida uppe vara.
Vstanite, brenklje in citre; zbudim se sè zarijo.
3 Jag vill tacka dig, Herre, ibland folken; jag vill lofsjunga dig ibland menniskorna;
Slavil te bodem med ljudstvi, Gospod; in prepeval ti bodem med narodi:
4 Ty din nåd räcker så vidt som himmelen är; och din sanning så vidt som skyarna gå.
Velika je nad nebesa milost tvoja, in noter do gornjih oblakov resnica tvoja.
5 Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och din äro öfver all land;
Povzdigni se nad nebesa, o Bog; in čez vso zemljo slava tvoja!
6 På det dine älskelige vänner måga förlossade varda; hjelp med dina högra hand, och bönhör mig.
Da se rešijo izvoljeni tvoji, pomagaj z desnico svojo in usliši me.
7 Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill skifta Sichem, och afmäta den dalen Succoth.
Bog jo govoril po svetosti svoji; radoval se bodem, v dél dobodem Sihem, in dolino Sukotsko merim.
8 Gilead är min, Manasse är ock min, och Ephraim är mins hufvuds magt. Juda är min Förste.
Moj je Gilead, moj Manase, in Efrajm moč glave moje, Juda poveljnik moj.
9 Moab är mitt tvättekar; jag vill sträcka mina skor öfver Edom; öfver de Philisteer vill jag fröjdas.
Moab umivalnik moj; čez Edom vržem svoj čevelj; proti Palestini bodem ukal.
10 Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho vill leda mig intill Edom?
Kdo me popelje v utrjeno mesto, kdo me popelje do Edoma?
11 Skall icke du göra det, Gud, som oss förkastat hafver, och drager icke ut, Gud, med vårom här?
Ali nisi bil ti, o Bog, zavrgel nas? da nisi hodil, o Bog, med našimi vojskami?
12 Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskos hjelp är fåfängelig.
Daj nam pomoč zoper sovražnika; drugače je ničevost pomoč človeška.
13 I Gudi vilje vi bevisa manlig verk; han skall underträda våra fiendar.
V Bogu delajmo vrlo, in on bode poteptal sovražnike naše.
