Psaltaren 107

1 Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet:

Whakawhetai ki a Ihowa, he pai hoki ia: he pumau tonu hoki tana mahi tohu.

2 Säger I, som af Herranom förlöste ären, de han utu nöd förlöst hafver;

Kia pena ano te korero a te hunga i hokona e Ihowa, i hokona nei e ia i roto i te ringa o te hoariri;

3 Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;

I kohikohia nei i nga whenua, i te rawhiti, i te uru, i te raki, i te tonga.

4 De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;

I haereere ratou i te koraha i te wahi mokemoke, te kitea tetahi pa hei nohoanga.

5 Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.

I matekai ratou, i matewai: hemo noa to ratou wairua i roto i a ratou.

6 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;

Na ka tangi ratou ki a Ihowa i to ratou pouri: a whakaorangia ana ratou e ia i o ratou mate.

7 Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.

A arahina ana e ia ra te ara tika; kia haere ai ki te pa hei nohoanga.

8 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

Aue! me i whakapaingia e te tangata a Ihowa mo tona atawhai, mo ana mahi whakamiharo ki nga tama a te tangata!

9 Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;

E whakamakonatia ana hoki e ia te wairua hiahia: ko te wairua hiakai, whakakiia ana e ia ki te pai.

10 De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.

Ko te hunga i noho i te pouri, i te atarangi o te mate: he mea here ki te mamae, ki te rino;

11 Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;

Mo ratou i tutu ki nga kupu a te Atua, i whakahawea ki te whakaaro o te Runga Rawa;

12 Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.

Koia i pehia iho ai e ia o ratou ngakau ki te mahi: hinga iho ratou, kahore hoki he kaiawhina.

13 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;

Na ka tangi ratou ki a Ihowa i to ratou pouri; a ka whakaorangia ratou e ia i o ratou mate.

14 Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.

Whakaputaina mai ana ratou e ia i te pouri, i te atarangi o te mate; motumotuhia ana o ratou here.

15 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

Aue! me i whakapaingia e te tangata a Ihowa mo tona atawhai, mo ana mahi whakamiharo ki nga tama a te tangata!

16 Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.

Kua tukitukia hoki e ia nga tatau parahi: kua tapahia e ia nga tutaki rino, motu rawa.

17 De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.

Ko nga kuware, na a ratou mahi tutu, na o ratou kino, i pakia ai ratou.

18 De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.

Ka wetiweti to ratou wairua ki nga kai katoa; a ka whakatata ratou ki nga kuwaha o te mate.

19 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.

Na ka tangi ki a Ihowa i to ratou pouri, a ka whakaorangia ratou e ia i o ratou mate.

20 Han sände sitt ord, och gjorde dem helbregda, och frälste dem, att de icke blefvo döde.

Tukua mai ana e ia tana kupu, a rongoatia ana ratou: a whakaputaina ana ratou i o ratou ngaromanga.

21 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

Aue! me i whakapaingia e te tangata a Ihowa mo tona atawhai, mo ana mahi whakamiharo ki nga tama a te tangata!

22 Och offra tacksägelse, och förtälja hans verk med glädje.

Kia tukua ano e ratou te whakahere, ara te whakamoemiti; kia whakapuaki i ana mahi i runga i te hari.

23 De som med skepp på hafvet fara, och drifva sin handel till sjös;

Ko te hunga e haere ana ki raro, ki te moana, i runga kaipuke, a e whai mahi ana i nga wai nunui,

24 De hafva förnummit Herrans verk, och hans under i hafvet;

Ko ratou e kite i nga mahi a Ihowa, i ana mahi whakamiharo i te rire.

25 När han sade, att ett stormväder uppkastade sig, som böljorna upplyfte.

Puta kau tana kupu, kua maranga te tupuhi, mana e whakatutu ona ngaru.

26 Och de foro upp åt himmelen, och foro neder i afgrunden, att deras själ förtviflade för ångest;

Ka kake ratou ki runga ki te rangi, ka heke ano ki raro ki te rire: ngohe noa o ratou wairua i te pawera.

27 Så att de raglade och stapplade, såsom en drucken, och visste ingen råd mer.

Ka tiu ratou, ka hurorirori ano he tangata e haurangi ana; a kahore he mahara i toe.

28 Och de ropade till Herran i sine nöd, och han förde dem utu deras ångest;

Heoi ka tangi ki a Ihowa i to ratou hemanawa: a whakaorangia ana ratou i o ratou mate.

29 Och stillte stormen, att böljorna saktade sig.

Meinga ana e ia te tupuhi kia marino, ona ngaru kia mariri.

30 Och de vordo glade, att det stilla vardt; och han förde dem till lands efter deras önska.

Na ka koa ratou, no te mea ka marie: a ka kawea ratou e ia ki te tauranga i hiahia ai ratou.

31 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

Aue! me i whakapaingia e te tangata a Ihowa mo tona atawhai, mo ana mahi whakamiharo ki nga tama a te tangata!

32 Och prisa honom i församlingene, och inför de äldsta lofva honom;

Kia whakanui hoki ratou i a ia i roto i te whakaminenga o te iwi; kia whakamoemiti ki a ia i roto i te nohoanga kaumatua.

33 De, hvilkas bäcker förtorkades, och vattukällor vände igen flyta;

Ko ia hei mea i nga awa hei koraha, i nga puputanga wai hei oneone maroke;

34 Så att ett fruktsamt land intet bar, för deras ondskos skull, som deruti bodde.

I te whenua whai hua, kia titohea, mo te hara o te hunga e noho ana i reira.

35 Och det som torrt var gjorde han vatturikt, och på torra landena vattukällor;

Ko ia hei mea i te koraha hei harotoroto wai, i te whenua maroke hei puputanga wai.

36 Och satte dit de hungroga, att de beredde en stad, der de bo kunde;

A whakanohoia iho e ia te hunga matekai ki reira, hanga ai i tetahi pa hei nohoanga;

37 Och så åkrar, och vingårdar plantera måtte, och årliga frukt få.

Hei rui mara, hei whakato mara waina, e tupu ai, e maha ai nga hua.

38 Och han dem välsignade, så att de sig svårliga förökade, och dem mycken boskap gaf;

Ko ia ano hei manaaki i a ratou, no ka nui rawa; kahore hoki e tukua kia torutoru haere a ratou kararehe.

39 De der nedertryckte och försvagade voro af de onda, som dem tvungit och trängt hade.

Na kua iti haere ano ratou, kua piko i te tukino, i te he, i te pouri.

40 Då föraktelse uppå Förstarna utgjuten var, så att i hela landena stod bistert och ödeliga till.

E ringihia ana e ia te whakahawea ki runga ki nga rangatira: e meinga ana kia hehe i te ururua, i te wahi kahore nei he ara;

41 Och han den fattiga beskyddade för uselhet, och hans slägte förmerade, såsom en fårahjord.

Otira kei te whakateitei ia i te rawakore ki runga i te mamae, kei te mea i ona hapu kia rite ki te kahui hipi.

42 Detta skola de fromme se, och glädja sig; och alla ondsko skall munnen tillstoppad varda.

Ka kite nga tangata tika, a ka hari; ko nga he katoa hoki, kipia ake te mangai.

43 Hvilken är vis och behåller detta? Så skola de märka, huru många välgerningar Herren beviser.

Ko te tangata whakaaro nui ka mahara ki enei mea, a ka mohio ratou ki te aroha o Ihowa.