Psaltaren 107

1 Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet:

"Danket Jahwe, denn er ist gütig; / Ewig währt ja seine Huld!"

2 Säger I, som af Herranom förlöste ären, de han utu nöd förlöst hafver;

So sollen sprechen Jahwes Erlöste, / Die er erlöst hat aus Feindeshand,

3 Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;

Und die er gesammelt aus vielen Landen: / Von Ost und West, von Nord und Süd.

4 De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;

Sie irrten vom Weg in der Wüste und Öde, / Eine Stadt als Wohnsitz fanden sie nicht.

5 Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.

Sie litten Hunger und Durst: / Ihre Seele verzagte in ihnen.

6 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;

Da schrien sie zu Jahwe in ihrer Not: / Der riß sie heraus aus ihren Ängsten.

7 Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.

Er führte sie auf ebnem Weg, / Daß sie kamen in eine wohnliche Stadt.

8 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

Nun sollen sie Jahwe danken für seine Huld / Und für seine Wunder zum Segen der Menschen.

9 Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;

Er hat ja die lechzende Seele gesättigt / Und die hungrige Seele mit Gutem gefüllt.

10 De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.

Sie wohnten in Dunkel und Todesschatten, / Gefangen in Elend und Eisenbanden.

11 Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;

Denn sie hatten Jahwes Worten getrotzt / Und den Rat des Höchsten verachtet.

12 Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.

Drum beugte er auch durch Mühsal ihr Herz: / Nun sanken sie hin ohne Helfer.

13 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;

Da schrien sie zu Jahwe in ihrer Not: / Der machte sie frei aus ihren Ängsten.

14 Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.

Er ließ sie aus Dunkel und Todesschatten, / Und ihre Fesseln zersprengte er.

15 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

Nun sollen sie Jahwe danken für seine Huld / Und für seine Wunder zum Segen der Menschen.

16 Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.

Denn er hat zerbrochen Türen von Erz / Und eiserne Riegel zerschlagen.

17 De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.

Gottlose mußten ob sündigen Wandels / Und ob Übertretungen leiden:

18 De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.

Jegliche Speise verabscheuten sie, / Und sie waren schon nahe den Pforten des Todes.

19 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.

Da schrien sie zu Jahwe in ihrer Not / Der machte sie frei aus ihren Ängsten.

20 Han sände sitt ord, och gjorde dem helbregda, och frälste dem, att de icke blefvo döde.

Er sandte sein Wort und heilte sie / Und ließ sie entrinnen aus ihren Gruben.

21 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

Nun sollen sie Jahwe danken für seine Huld / Und für seine Wunder zum Segen der Menschen.

22 Och offra tacksägelse, och förtälja hans verk med glädje.

Sie sollen bringen Opfer des Danks, / Seine Taten erzählen mit Jubel.

23 De som med skepp på hafvet fara, och drifva sin handel till sjös;

Die mit Schiffen das Meer befuhren, / Ihren Handel trieben in großen Gewässern,

24 De hafva förnummit Herrans verk, och hans under i hafvet;

Sie haben Jahwes Werk geschaut / Und seine Wunder im Meeresstrudel.

25 När han sade, att ett stormväder uppkastade sig, som böljorna upplyfte.

Auf sein Wort brauste ein Sturmwind daher, / Der türmte empor die Wogen des Meers.

26 Och de foro upp åt himmelen, och foro neder i afgrunden, att deras själ förtviflade för ångest;

Sie stiegen himmelan, bald fuhren sie in die Tiefe: / Ihre Seel verging in Weh.

27 Så att de raglade och stapplade, såsom en drucken, och visste ingen råd mer.

Sie schwankten und wankten wie Trunkne, / Und all ihre Weisheit war dahin.

28 Och de ropade till Herran i sine nöd, och han förde dem utu deras ångest;

Da schrien sie zu Jahwe in ihrer Not, / Der führte sie aus ihren Ängsten.

29 Och stillte stormen, att böljorna saktade sig.

Er dämpfte den Sturm zum Säuseln, / Und stille schwiegen des Meeres Wogen.

30 Och de vordo glade, att det stilla vardt; och han förde dem till lands efter deras önska.

Da wurden sie froh, daß es ruhig geworden; / Er führte sie dann zum ersehnten Hafen.

31 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

Nun sollen sie Jahwe danken für seine Huld / Und für seine Wunder zum Segen der Menschen.

32 Och prisa honom i församlingene, och inför de äldsta lofva honom;

Ja sie sollen ihn preisen in der Gemeinde / Und im Ältestenrate ihn loben.

33 De, hvilkas bäcker förtorkades, och vattukällor vände igen flyta;

Er machte auch Ströme zur Wüste / Und Wasserquellen zu dürrem Land,

34 Så att ett fruktsamt land intet bar, för deras ondskos skull, som deruti bodde.

Fruchtbares Feld zur salzigen Steppe / Wegen der Bosheit seiner Bewohner.

35 Och det som torrt var gjorde han vatturikt, och på torra landena vattukällor;

Er wandelte Wüsten in Wasserteiche / Und dürres Land in Wasserquellen.

36 Och satte dit de hungroga, att de beredde en stad, der de bo kunde;

Dort machte er Hungrige seßhaft: / Sie bauten sich eine Wohnstadt.

37 Och så åkrar, och vingårdar plantera måtte, och årliga frukt få.

Sie besäten Äcker, pflanzten Weingärten / Und gewannen Ertrag an Frucht.

38 Och han dem välsignade, så att de sig svårliga förökade, och dem mycken boskap gaf;

Gott segnete sie: sie mehrten sich sehr, / Auch ihr Vieh ließ sich nicht vermindern.

39 De der nedertryckte och försvagade voro af de onda, som dem tvungit och trängt hade.

Doch manchmal nahmen sie ab und sanken dahin / Durch den Druck von Unglück und Kummer.

40 Då föraktelse uppå Förstarna utgjuten var, så att i hela landena stod bistert och ödeliga till.

Aber er, "der auf Fürsten Verachtung gießt / Und in wegloser Öde sie irren läßt" —

41 Och han den fattiga beskyddade för uselhet, och hans slägte förmerade, såsom en fårahjord.

Er hob die Armen aus Elend hervor / Und mehrte ihre Sippen wie Herden.

42 Detta skola de fromme se, och glädja sig; och alla ondsko skall munnen tillstoppad varda.

Redliche sollen das sehn mit Freuden, / Doch alle Frevler müssen verstummen.

43 Hvilken är vis och behåller detta? Så skola de märka, huru många välgerningar Herren beviser.

Wer weise ist, der beachte dies / Und verstehe die Gnaden Jahwes!