Psaltaren 107

1 Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet:

2 Säger I, som af Herranom förlöste ären, de han utu nöd förlöst hafver;

3 Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;

4 De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;

5 Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.

6 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;

7 Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.

8 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

9 Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;

10 De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.

11 Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;

12 Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.

13 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;

14 Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.

15 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

16 Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.

17 De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.

18 De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.

19 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.

20 Han sände sitt ord, och gjorde dem helbregda, och frälste dem, att de icke blefvo döde.

21 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

22 Och offra tacksägelse, och förtälja hans verk med glädje.

23 De som med skepp på hafvet fara, och drifva sin handel till sjös;

24 De hafva förnummit Herrans verk, och hans under i hafvet;

25 När han sade, att ett stormväder uppkastade sig, som böljorna upplyfte.

26 Och de foro upp åt himmelen, och foro neder i afgrunden, att deras själ förtviflade för ångest;

27 Så att de raglade och stapplade, såsom en drucken, och visste ingen råd mer.

28 Och de ropade till Herran i sine nöd, och han förde dem utu deras ångest;

29 Och stillte stormen, att böljorna saktade sig.

30 Och de vordo glade, att det stilla vardt; och han förde dem till lands efter deras önska.

31 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

32 Och prisa honom i församlingene, och inför de äldsta lofva honom;

33 De, hvilkas bäcker förtorkades, och vattukällor vände igen flyta;

34 Så att ett fruktsamt land intet bar, för deras ondskos skull, som deruti bodde.

35 Och det som torrt var gjorde han vatturikt, och på torra landena vattukällor;

36 Och satte dit de hungroga, att de beredde en stad, der de bo kunde;

37 Och så åkrar, och vingårdar plantera måtte, och årliga frukt få.

38 Och han dem välsignade, så att de sig svårliga förökade, och dem mycken boskap gaf;

39 De der nedertryckte och försvagade voro af de onda, som dem tvungit och trängt hade.

40 Då föraktelse uppå Förstarna utgjuten var, så att i hela landena stod bistert och ödeliga till.

41 Och han den fattiga beskyddade för uselhet, och hans slägte förmerade, såsom en fårahjord.

42 Detta skola de fromme se, och glädja sig; och alla ondsko skall munnen tillstoppad varda.

43 Hvilken är vis och behåller detta? Så skola de märka, huru många välgerningar Herren beviser.