Psaltaren 107
1 Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet:
Looft den HEERE, want Hij is goed; want Zijn goedertierenheid is in der eeuwigheid.
2 Säger I, som af Herranom förlöste ären, de han utu nöd förlöst hafver;
Dat zulks de bevrijden des HEEREN zeggen, die Hij van de hand der wederpartijders bevrijd heeft.
3 Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;
En die Hij uit de landen verzameld heeft, van het oosten en van het westen, van het noorden en van de zee.
4 De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;
Die in de woestijn dwaalden, in een weg der wildernis, die geen stad ter woning vonden;
5 Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.
Zij waren hongerig, ook dorstig; hun ziel was in hen overstelpt.
6 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;
Doch roepende tot den HEERE in de benauwdheid, die zij hadden, heeft Hij hen gered uit hun angsten;
7 Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.
En Hij leidde hen op een rechten weg, om te gaan tot een stad ter woning.
8 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
Laat hen voor den HEERE Zijn goedertierenheid loven, en Zijn wonderwerken voor de kinderen der mensen.
9 Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;
Want Hij heeft de dorstige ziel verzadigd, en de hongerige ziel met goed vervuld;
10 De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.
Die in duisternis en de schaduw des doods zaten, gebonden met verdrukking en ijzer;
11 Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;
Omdat zij wederspannig waren geweest tegen Gods geboden, en den raad des Allerhoogsten onwaardiglijk verworpen hadden.
12 Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.
Waarom Hij hun het hart door zwarigheid vernederd heeft; zij zijn gestruikeld, en er was geen helper.
13 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;
Doch roepende tot den HEERE in de benauwdheid, die zij hadden, verloste Hij hen uit hun angsten.
14 Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.
Hij voerde hen uit de duisternis en de schaduw des doods, en Hij brak hun banden.
15 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
Laat hen voor den HEERE Zijn goedertierenheid loven, en Zijn wonderwerken voor de kinderen der mensen;
16 Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.
Want Hij heeft de koperen deuren gebroken, en de ijzeren grendelen in stukken gehouwen.
17 De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.
De zotten worden om den weg hunner overtreding, en om hun ongerechtigheden geplaagd;
18 De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.
Hun ziel gruwelde van alle spijze, en zij waren tot aan de poorten des doods gekomen.
19 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.
Doch roepende tot den HEERE in de benauwdheid, die zij hadden, verloste Hij hen uit hun angsten.
20 Han sände sitt ord, och gjorde dem helbregda, och frälste dem, att de icke blefvo döde.
Hij zond Zijn woord uit, en heelde hen, en rukte hen uit hun kuilen.
21 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
Laat hen voor den HEERE Zijn goedertierenheid loven, en Zijn wonderwerken voor de kinderen der mensen.
22 Och offra tacksägelse, och förtälja hans verk med glädje.
En dat zij lofofferen offeren, en met gejuich Zijn werken vertellen.
23 De som med skepp på hafvet fara, och drifva sin handel till sjös;
Die met schepen ter zee afvaren, handel doende op grote wateren;
24 De hafva förnummit Herrans verk, och hans under i hafvet;
Die zien de werken des HEEREN, en Zijn wonderwerken in de diepte.
25 När han sade, att ett stormväder uppkastade sig, som böljorna upplyfte.
Als Hij spreekt, zo doet Hij een stormwind opstaan, die haar golven omhoog verheft.
26 Och de foro upp åt himmelen, och foro neder i afgrunden, att deras själ förtviflade för ångest;
Zij rijzen op naar den hemel; zij dalen neder tot in de afgronden; hun ziel versmelt van angst.
27 Så att de raglade och stapplade, såsom en drucken, och visste ingen råd mer.
Zij dansen en waggelen als een dronken man, en al hun wijsheid wordt verslonden.
28 Och de ropade till Herran i sine nöd, och han förde dem utu deras ångest;
Doch roepende tot den HEERE in de benauwdheid, die zij hadden, zo voerde Hij hen uit hun angsten.
29 Och stillte stormen, att böljorna saktade sig.
Hij doet de storm stilstaan, zodat hun golven stilzwijgen.
30 Och de vordo glade, att det stilla vardt; och han förde dem till lands efter deras önska.
Dan zijn zij verblijd, omdat zij gestild zijn, en dat Hij hen tot de haven hunner begeerte geleid heeft.
31 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
Laat hen voor den HEERE Zijn goedertierenheid loven, en Zijn wonderwerken voor de kinderen der mensen.
32 Och prisa honom i församlingene, och inför de äldsta lofva honom;
En Hem verhogen in de gemeente des volks, en in het gestoelte der oudsten Hem roemen.
33 De, hvilkas bäcker förtorkades, och vattukällor vände igen flyta;
Hij stelt de rivieren tot een woestijn, en watertochten tot dorstig land.
34 Så att ett fruktsamt land intet bar, för deras ondskos skull, som deruti bodde.
Het vruchtbaar land tot zouten grond, om de boosheid dergenen, die daarin wonen.
35 Och det som torrt var gjorde han vatturikt, och på torra landena vattukällor;
Hij stelt de woestijn tot een waterpoel, en het dorre land tot watertochten.
36 Och satte dit de hungroga, att de beredde en stad, der de bo kunde;
En Hij doet de hongerigen aldaar wonen, en zij stichten een stad ter woning;
37 Och så åkrar, och vingårdar plantera måtte, och årliga frukt få.
En bezaaien akkers, en planten wijngaarden, die inkomende vrucht voortbrengen.
38 Och han dem välsignade, så att de sig svårliga förökade, och dem mycken boskap gaf;
En Hij zegent hen, zodat zij zeer vermenigvuldigen, en hun vee vermindert Hij niet.
39 De der nedertryckte och försvagade voro af de onda, som dem tvungit och trängt hade.
Daarna verminderen zij, en komen ten onder, door verdrukking, kwaad en droefenis.
40 Då föraktelse uppå Förstarna utgjuten var, så att i hela landena stod bistert och ödeliga till.
Hij stort verachting uit over de prinsen, en doet hen dwalen in het woeste, waar geen weg is.
41 Och han den fattiga beskyddade för uselhet, och hans slägte förmerade, såsom en fårahjord.
Maar Hij brengt den nooddruftige uit de verdrukking in een hoog vertrek, en maakt de huisgezinnen als kudden.
42 Detta skola de fromme se, och glädja sig; och alla ondsko skall munnen tillstoppad varda.
De oprechten zien het, en zijn verblijd, maar alle ongerechtigheid stopt haar mond.
43 Hvilken är vis och behåller detta? Så skola de märka, huru många välgerningar Herren beviser.
Wie is wijs? Die neme deze dingen waar; en dat zij verstandelijk letten op de goedertierenheden des HEEREN.
