Psaltaren 107
1 Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet:
Brengt Jahweh dank, want Hij is goed, En zijn genade duurt eeuwig!
2 Säger I, som af Herranom förlöste ären, de han utu nöd förlöst hafver;
Zo moeten getuigen, die door Jahweh verlost zijn, En door Hem uit de nood zijn gered;
3 Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;
Die Hij van alle kant hierheen heeft gebracht, Van oost en west, van noord en zuid.
4 De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;
Sommigen doolden in woestijn en wildernis rond, Zonder de weg naar hun woonplaats te vinden;
5 Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.
Ze leden honger en dorst, En hun leven verkwijnde.
6 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;
Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten:
7 Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.
Hij bracht ze weer op de veilige weg, Zodat ze hun woonplaats bereikten.
8 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
9 Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;
Want den dorstige heeft Hij gelaafd, Den hongerige heeft Hij verzadigd!
10 De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.
Anderen zaten in duister en donker, In ellende en boeien gekluisterd;
11 Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;
Want ze hadden zich tegen Gods geboden verzet, En de vermaning van den Allerhoogste veracht;
12 Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.
Zo was door rampspoed de moed hun ontzonken, En reddeloos stortten ze neer.
13 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;
Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten:
14 Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.
Hij haalde ze uit het duister en donker, En verbrak hun boeien.
15 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
16 Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.
Want metalen poorten heeft Hij verbrijzeld, Ijzeren grendels in stukken geslagen!
17 De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.
Anderen werden ziek door hun zondige wandel, Hadden smarten te lijden om hun schuld;
18 De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.
Alle voedsel begon hun te walgen, En ze stonden al dicht bij de poorten des doods.
19 Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.
Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten.
20 Han sände sitt ord, och gjorde dem helbregda, och frälste dem, att de icke blefvo döde.
Hij sprak: en ze werden genezen, En Hij ontrukte hen weer aan het graf.
21 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
22 Och offra tacksägelse, och förtälja hans verk med glädje.
Laat ze dankoffers brengen, En jubelend zijn werken vermelden!
23 De som med skepp på hafvet fara, och drifva sin handel till sjös;
Anderen staken op schepen in zee, Om handel te drijven op de onmetelijke wateren.
24 De hafva förnummit Herrans verk, och hans under i hafvet;
Ook zij hebben Jahweh’s werken aanschouwd, In de kolken zijn wonderen.
25 När han sade, att ett stormväder uppkastade sig, som böljorna upplyfte.
Hij sprak: en er stak een stormwind op, Die zwiepte de golven omhoog;
26 Och de foro upp åt himmelen, och foro neder i afgrunden, att deras själ förtviflade för ångest;
Ze vlogen op naar de hemel, ploften neer in de diepten, En vergingen van angst;
27 Så att de raglade och stapplade, såsom en drucken, och visste ingen råd mer.
Ze rolden en tuimelden, als waren ze dronken, En al hun zeemanschap was tevergeefs.
28 Och de ropade till Herran i sine nöd, och han förde dem utu deras ångest;
Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten:
29 Och stillte stormen, att böljorna saktade sig.
Hij bedaarde de storm tot een bries, En de golven legden zich neer;
30 Och de vordo glade, att det stilla vardt; och han förde dem till lands efter deras önska.
Wat waren ze blij, toen het kalm was geworden, En Hij hen naar de verbeide haven geleidde!
31 De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
32 Och prisa honom i församlingene, och inför de äldsta lofva honom;
Hem in de volksgemeente roemen, Hem in de raad der oudsten prijzen!
33 De, hvilkas bäcker förtorkades, och vattukällor vände igen flyta;
Rivieren maakt Hij tot steppe, Waterbronnen tot dorstige grond;
34 Så att ett fruktsamt land intet bar, för deras ondskos skull, som deruti bodde.
Vruchtbaar land tot zilte bodem, Om de boosheid van zijn bewoners.
35 Och det som torrt var gjorde han vatturikt, och på torra landena vattukällor;
Maar van de steppe maakt Hij een vijver, Waterbronnen van het dorre land;
36 Och satte dit de hungroga, att de beredde en stad, der de bo kunde;
Daar zet Hij de hongerigen neer, Om er zich een woonplaats te stichten.
37 Och så åkrar, och vingårdar plantera måtte, och årliga frukt få.
Ze bezaaien hun akkers, beplanten hun gaarden, En oogsten hun vruchten.
38 Och han dem välsignade, så att de sig svårliga förökade, och dem mycken boskap gaf;
Hij zegent hen: ze worden zeer talrijk, En Hij vermeerdert hun vee.
39 De der nedertryckte och försvagade voro af de onda, som dem tvungit och trängt hade.
En nemen ze af in getal, en gaan ze ten onder Door verdrukking, ellende en jammer:
40 Då föraktelse uppå Förstarna utgjuten var, så att i hela landena stod bistert och ödeliga till.
Dan geeft Hij de tyrannen prijs aan de schande, En laat ze door de wildernis dolen.
41 Och han den fattiga beskyddade för uselhet, och hans slägte förmerade, såsom en fårahjord.
Maar den arme heft Hij uit de ellende weer op, En maakt zijn geslacht weer talrijk als kudden:
42 Detta skola de fromme se, och glädja sig; och alla ondsko skall munnen tillstoppad varda.
De vromen zien het, en juichen; Maar wat boos is, zwijgt stil.
43 Hvilken är vis och behåller detta? Så skola de märka, huru många välgerningar Herren beviser.
Wie wijs is, neemt het ter harte, En beseft de goedheid van Jahweh!
