Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
RAB'be övgüler sun, ey gönlüm! Ya RAB Tanrım, ne ulusun! Görkem ve yücelik kuşanmışsın,
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
Bir kaftana bürünür gibi ışığa bürünmüşsün. Gökleri bir çadır gibi geren,
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
Evini yukarıdaki sular üzerine kuran, Bulutları kendine savaş arabası yapan, Rüzgarın kanatları üzerinde gezen,
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
Rüzgarları kendine haberci, Yıldırımları hizmetkâr eden sensin.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Yeryüzünü temeller üzerine kurdun, Asla sarsılmasın diye.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Engini ona bir giysi gibi giydirdin, Sular dağların üzerinde durdu.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
Sen kükreyince sular kaçtı, Göğü gürletince hemen çekildi.
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
Dağları aşıp derelere aktı, Onlar için belirlediğin yerlere doğru.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Bir sınır koydun önlerine, Geçmesinler, gelip yeryüzünü bir daha kaplamasınlar diye.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Vadilerde fışkırttığın pınarlar, Dağların arasından akar.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
Bütün kır hayvanlarını suvarır, Yaban eşeklerinin susuzluğunu giderirler.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
Kuşlar yanlarında yuva kurar, Dalların arasında ötüşürler.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
Gökteki evinden dağları sularsın, Yeryüzü işlerinin meyvesine doyar.
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Hayvanlar için ot, İnsanların yararı için bitkiler yetiştirirsin; İnsanlar ekmeğini topraktan çıkarsın diye,
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
Yüreklerini sevindiren şarabı, Yüzlerini güldüren zeytinyağını, Güçlerini artıran ekmeği hep sen verirsin.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
RAB'bin ağaçları, Kendi diktiği Lübnan sedirleri suya doyar.
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
Kuşlar orada yuva yapar, Leyleğin evi ise çamlardadır.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
Yüksek dağlar dağ keçilerinin uğrağı, Kayalar kaya tavşanlarının sığınağıdır.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
Mevsimleri göstersin diye ayı, Batacağı zamanı bilen güneşi yarattın.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Karartırsın ortalığı, gece olur, Başlar kıpırdamaya orman hayvanları.
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
Genç aslan av peşinde kükrer, Tanrı'dan yiyecek ister.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
Güneş doğunca İnlerine çekilir, yatarlar.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
İnsan işine gider, Akşama dek çalışmak için.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
Ya RAB, ne çok eserin var! Hepsini bilgece yaptın; Yeryüzü yarattıklarınla dolu.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
İşte uçsuz bucaksız denizler, İçinde kaynaşan sayısız canlılar, Büyük küçük yaratıklar.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
Orada gemiler dolaşır, İçinde oynaşsın diye yarattığın Livyatan da orada.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
Hepsi seni bekliyor, Yiyeceklerini zamanında veresin diye.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Sen verince onlar toplar, Sen elini açınca onlar iyiliğe doyar.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Yüzünü gizleyince dehşete kapılırlar, Soluklarını kesince ölüp toprak olurlar.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Ruhun'u gönderince var olurlar, Yeryüzüne yeni yaşam verirsin.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
RAB'bin görkemi sonsuza dek sürsün! Sevinsin RAB yaptıklarıyla!
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
O bakınca yeryüzü titrer, O dokununca dağlar tüter.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
Ömrümce RAB'be ezgiler söyleyecek, Var oldukça Tanrım'ı ilahilerle öveceğim.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Düşüncem O'na hoş görünsün, Sevincim RAB olsun!
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Tükensin dünyadaki günahlılar, Yok olsun artık kötüler! RAB'be övgüler sun, ey gönlüm! RAB'be övgüler sunun!
