Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
