Psaltaren 104

1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.

Naftaydoy, Rabbiga ammaan. Rabbiyow Ilaahayow, aad baad u weyn tahay, Oo waxaad huwan tahay murwad iyo haybad.

2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.

Waxaad sida maro u huwataa nuur, Oo samooyinkana waxaad u kala bixisaa sida daah oo kale.

3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;

Waxa qolkaaga saqafka u hayana waxaad dhigtaa biyaha dhexdooda, Daruurahana waxaad ka dhigataa gaadhifaras, Oo waxaad ku kor socotaa dabaysha baalasheeda,

4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;

Waxaad dabaysha ka dhigataa wargeeyayaashaada, Oo waxaad midiidinyadaada ka dhigataa dab ololaya,

5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.

Adigaa dhigay aasaaska dhulka, Si aanu weligiis u dhaqdhaqaaqin.

6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.

Waxaad ku dabooshay mool sidii dhar oo kale, Biyihiina waxay joogsadeen buuraha korkooda.

7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.

Canaantaadii ayay ku carareen, Oo codkii onkodkaaga ayay haddiiba ka baxsadeen,

8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.

Waxay kor u fuuleen buuraha, oo waxay hoos ugu dhaadheceen dooxooyinka, Ilaa meeshii aad u samaysay.

9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.

Waxaad iyaga u dhigtay xudduud aanay soo dhaafin, Si aanay mar kale u noqon oo aanay dhulka u daboolin.

10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;

Isagu dooxooyinka wuxuu ku soo daayaa ilo, Iyana waxay durduraan buuraha dhexdooda,

11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.

Waxay waraabiyaan xayawaanka duurka jooga oo dhan, Oo dameerdibadeedyaduna way harraad beelaan.

12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.

Haadda samadu iyagay ag degganaadaan, Oo waxay ka dhex gabyaan laamaha.

13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.

Buuraha wuxuu ka waraabiyaa qolalkiisa, Dhulkuna wuxuu ka dheregsan yahay midhihii shuqulladaada.

14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;

Isagu wuxuu ka dhigaa in dooggu xoolaha u soo baxo, Oo geedaha yaryarna wuxuu u soo bixiyey in dadku ku isticmaalo, Inuu dhulka cunto ka soo bixiyo,

15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;

Iyo khamri ka farxiya dadka qalbigiisa, Iyo saliid uu wejiga ku dhaashado, Iyo kibis qalbiga dadka xoogaysa.

16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.

Rabbiga dhirtiisu waa dheregsan tahay, Kuwaas oo ah geedaha kedar la yidhaahdo oo Lubnaan oo uu isagu beeray,

17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.

Kuwaas oo ah meesha shimbirruhu buulkooda ay ka samaystaan, Xuurtuna gurigeeda waxay ka kor dhisataa geedaha waaweyn.

18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.

Buuraha dhaadheer waxaa leh riyaha dibadda, Dhagaxyada waaweynuna waxay gabbaad u yihiin walooyinka.

19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.

Isagu dayaxa wuxuu u sameeyey xilliyo, Oo qorraxduna dhicitinkeeda way taqaan.

20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;

Waxaad samaysaa gudcur, oo habeen baa yimaada, Markaasay xayawaanka duurku soo wada baxaan.

21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;

Libaaxyada aaranka ahu waxay u ciyaan ugaadhsigooda, Cuntadoodana waxay ka sugaan xagga Ilaah.

22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.

Oo kolkii qorraxdu soo baxdana way noqdaan, Oo waxay iska seexdaan godadkooda.

23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.

Dadku waa u soo baxaa shuqulkiisa Iyo hawshiisa ilaa tan iyo fiidka.

24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.

Rabbiyow, shuqulladaadu tiro badanaa! Kulligoodna xigmad baad ku samaysay, Dhulka waxaa ka buuxa hodantinimadaada.

25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.

Halkoo waxaa ku taal bad weyn oo ballaadhan, Gudaheedana waxaa ku jira waxyaalo gurguurta oo aan la tirin karin, Iyo xayawaan waaweyn iyo kuwo yaryarba.

26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.

Halkaas waxaa ku socda doonniyo, Oo waxaa halkaas yaal bahal badeed oo Lewiiyaataan la odhan jiray oo aad u abuurtay inuu ku dhex cayaaro.

27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.

Kuwaas oo dhammu adigay kaa sugaan, Inaad cuntadooda siiso wakhti ku habboon.

28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.

Oo waxaad iyaga siiso ayay isu soo urursadaan, Gacantaadaad furtaa oo waxay ka dhergaan waxyaalo wanaagsan.

29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.

Wejigaagaad qarisaa, oo way dhibtoodaan, Naftoodaad ka qaaddaa oo way dhintaan, Oo waxay ku noqdaan ciiddoodii.

30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.

Waxaad soo dirtaa ruuxaaga, kolkaasay iyagu abuurmaan, Dhulkana waad cusboonaysiisaa.

31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.

Rabbiga ammaantiisu ha sii raagto weligeedba, Oo Rabbigu ha ku reyreeyo shuqulladiisa.

32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.

Isagu dhulkuu eegaa, oo wuu gariiraa, Wuxuu taabtaa buuraha, oo way qiiqaan.

33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.

Intaan noolahay oo dhan ayaan Rabbiga u gabyi doonaa, Oo Ilaahay ayaan ammaan ugu gabyi doonaa intaan jiro oo dhan.

34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.

Fikirkaygu isaga ha u macaanaado, Rabbigaan ku rayrayn doonaa.

35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.

Dembilayaashu dhulka ha ka baabbe'een, Oo kuwa sharka lahuna yaanay mar dambe sii jirin. Naftaydoy, Rabbiga ammaan. Rabbiga ammaana.