Psaltaren 104

1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.

Blagoslavljaj Gospoda, oh moja duša. Oh Gospod, moj Bog, ti si tako velik, oblečen si s častjo in veličanstvom.

2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.

Ki se pokrivaš s svetlobo kakor z obleko, ki razteguješ nebo kakor zaveso.

3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;

Ki polagaš bruna svojih sob v vodah, ki delaš oblake [za] svoj bojni voz, ki hodiš na perutih vetra.

4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;

Ki svoje angele delaš za duhove, svoje služabnike za goreč ogenj.

5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.

Ki polagaš temelje zemlji, da na veke ne bo odstranjena.

6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.

Pokrivaš jo z globinami kakor z obleko; vode stojijo nad gorami.

7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.

Ob tvojem oštevanju so zbežale, ob glasu tvojega groma so odhitele.

8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.

Gredo gor po gorah, gredo dol po dolinah, na kraj, ki si ga ti osnoval zanje.

9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.

Postavil si mejo, da je ne morejo prečkati, da se ponovno ne obrnejo in ne pokrijejo zemlje.

10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;

On izvire pošilja v doline, ki tečejo med hribi.

11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.

Dajejo piti vsaki poljski živali, divji osli si gasijo žejo.

12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.

Poleg njih bo perjad neba, ki žvrgoli med mladikami, imela svoje prebivališče.

13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.

Iz svojih sob namaka hribe; zemlja je nasičena s sadom tvojih del.

14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;

Travi povzroča, da raste za živino in zelišče za služenje človeku, da lahko obrodi hrano iz zemlje

15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;

in vino, da razveseljuje človekovo srce in olje, da njegovemu obrazu stori, da zasveti in kruh, ki utrjuje človekovo srce.

16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.

Gospodova drevesa so polna soka, libanonske cedre, ki jih je posadil,

17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.

kjer si ptice pletejo svoja gnezda; glede štorklje, so ciprese njena hiša.

18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.

Visoki hribi so zatočišče za divje koze in skale za kunce.

19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.

Luno je določil za obdobja, sonce pozna svoje zahajanje.

20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;

Delaš temo in je noč, ko vse gozdne živali lazijo naprej.

21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;

Mladi levi rjovejo za svojim plenom in iščejo svojo hrano od Boga.

22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.

Sonce vzhaja, zberejo se skupaj in se zleknejo v svoje brloge.

23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.

Človek hodi naprej k svojemu delu in k svojemu trudu do večera.

24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.

Oh Gospod, kako mnogotera so tvoja dela! V modrosti si jih vsa naredil; zemlja je polna tvojih bogastev.

25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.

Tako je to veliko in široko morje, v katerem so brezštevilne plazeče stvari, tako majhne kakor velike živali.

26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.

Tam se vozijo ladje, tam je ta leviatán, ki si ga naredil, da se igra v njem.

27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.

Vsi ti čakajo nate, da jim lahko daš njihovo hrano v pravšnjem obdobju.

28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.

To jim daješ, pobirajo; odpiraš svojo roko, nasičujejo se z dobrim.

29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.

Skrivaš svoj obraz, preplašijo se; jemlješ njihov dih, poginejo in se vrnejo k svojemu prahu.

30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.

Svojega duha pošiljaš naprej, ustvarjeni so; in obnavljaš obličje zemlje.

31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.

Gospodova slava bo vztrajala na veke. Gospod se bo veselil v svojih delih.

32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.

Gleda na zemljo in ta se trese; dotika se hribov in se kadijo.

33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.

Dokler živim, bom prepeval Gospodu; dokler imam svoj obstoj, bom prepeval hvalo svojemu Bogu.

34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.

Moje premišljevanje o njem bo prijetno; veselil se bom v Gospodu.

35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.

Naj bodo grešniki použiti z zemlje in naj zlobnega ne bo več. Blagoslavljaj Gospoda, oh moja duša. Hvalite Gospoda.