< Psaltaren 104 >
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
Rumbidza Jehovha, mweya wangu. Haiwa Jehovha Mwari wangu, muri mukuru kwazvo; makashongedzwa nokubwinya noumambo.
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
Iye anozviputira muchiedza seanozviputira nenguo; anotatamura matenga kunge tende
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
uye anogadzika matanda edzimba dzake dzapamusoro pamusoro pemvura yadzo zhinji. Anoita makore ngoro dzake, uye anokwira pamapapiro emhepo.
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
Anoita mhepo nhume dzake, namazhenje omoto varanda vake.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Akamisa nyika pamusoro penheyo dzayo; haingatongozungunuswi.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Makaifukidza nokwakadzika somunofukidza nenguo; mvura zhinji yakamira pamusoro pamakomo.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
Asi pakutsiura kwenyu mvura zhinji yakatiza, pakunzwa kutinhira wenyu yakatiza;
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
yakayerera napamusoro pamakomo, ikadzika nomumipata, ichienda kunzvimbo yamakairayira.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Makatara muganhu waisingadariki; haichazombofukidzizve nyika.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Anoita kuti matsime adire mvura mumipata; inoyerera napakati pamakomo.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
Anonwisa mhuka dzose dzesango mvura; mbizi dzinopedza nyota yadzo.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
Shiri dzedenga dzinovaka matendere adzo pedyo nemvura; dzinorira dziri pakati pamatavi.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
Anodiridza makomo ari padzimba dzake dzapamusoro; nyika inogutswa nezvibereko zvebasa rake.
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Anomeresa uswa hwemombe, nembeu kuti vanhu vasakure, achibudisa zvokudya kubva pasi:
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
iyo waini inofadza mwoyo womunhu, namafuta anopenyesa chiso chake, nechingwa chinosimbisa mwoyo wake.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
Miti yaJehovha inodiridzwa zvakanaka, iyo misidhari yeRebhanoni yaakasima.
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
Shiri dzinoruka matendere adzo ipapo; dambiramurove rakaita imba yaro mumiti yomupaini.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
Makomo marefu ndeengururu; mapako ndiwo utiziro hwembira.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
Mwedzi unotara nguva, uye zuva rinoziva nguva yokuvira kwaro.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Munouyisa rima, usiku hugovapo, uye zvikara zvose zvesango zvinobuda kundovhima.
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
Shumba dzinoomba dzichitsvaka nyama, uye dzinotsvaka zvokudya zvadzo kubva kuna Mwari.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
Kana zuva robuda, idzo dzinoenda kure; dzinodzokera dzondovata mumapako adzo.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Ipapo munhu anobuda oenda kubasa rake, kumushando wake kusvikira madekwana.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
Haiwa Jehovha, mabasa enyu manganiko! Makaaita ose nenjere; nyika izere nezvisikwa zvenyu.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
Hero gungwa, rakakura uye rakapamhama, rine zvisikwa zvisingagoni kuverengwa, zvipenyu zvikuru nezviduku.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
Hezvo zvikepe zvinofamba-famba, nengwena, yamakaumba kuti itambemo.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
Zvose izvi zvinotarira kwamuri kuti muzvipe zvokudya zvazvo nenguva yakafanira.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Pamunozvipa, zvinozviunganidza; pamunozarura ruoko rwenyu, izvo zvinogutswa nezvinhu zvakanaka.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Pamunovanza chiso chenyu, izvo zvinovhundutswa; pamunozvitorera mweya, izvo zvinofa uye zvinodzokera kuguruva.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Pamunotuma Mweya wenyu, izvo zvinosikwa, uye munovandudza chiso chenyika.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
Kubwinya kwaJehovha ngakugare nokusingaperi; Jehovha ngaafare nebasa rake,
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
iye anotarira nyika, yobva yabvunda, iye anobata makomo obva apwititika utsi.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
Ndichaimbira Jehovha upenyu hwangu hwose; ndichaimbira Mwari wangu nziyo dzokurumbidza ndichiri mupenyu.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Kurangarira kwangu ngakumufadze, pandinofara muna Jehovha.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Asi vatadzi ngavaparadzwe panyika, uye vakaipa ngavarege kuzovapozve. Rumbidza Jehovha, mweya wangu. Rumbidzai Jehovha.